Medborgarmöten låter vanliga rwandier kräva samhällsservice och lösa sociala problem

Rwanda präglas alltjämt av folkmordet mot tutsier 1994, med trauma och underliggande spänningar. Det märks även i politiken. Kommunledare är ofta mer angelägna om att möta kraven uppifrån än från medborgarna. Regeringen hänvisar ofta till att nationen måste vara enad när det kommer kritik mot bristande respekt för mänskliga rättigheter. Utrymmet för civilsamhället att arbeta med samhällsfrågor är därför begränsat och det är känsligt för medier att uttrycka sig fritt. Trots gradvisa förbättringar riskerar journalister åtal och fängelsestraff om de lyfter samhällskritiska frågor.

Gisagara i södra Rwanda är en av landets fattigaste kommuner och de flesta som bor här är självförsörjande småbönder. Här finns det problem med undernäring, jorderosioner, dålig tillgång till marknader och vägar utan asfalt. Det gör det svårt och dyrt för småbönderna att sälja och köpa varor. Det här är infrastrukturfrågor som behöver lösas på central nivå, men tidigare har det varit svårt för vanliga medborgare i byarna att kunna lyfta dessa frågor till kommunledningen.

Sidas samarbetsorganisation Norwegian People's Aid (NPA) började samarbeta med byarna i Gisagaras kommundel Kansi år 2021. NPA har utvecklat en metod för att medborgare ska delta i lokalt påverkansarbete för infrastruktur nära dem, som vägar, vatten och sjukvård. Tanken är att alla kommuninvånare ska få vara delaktiga i beslut som påverkar dem. Genom större bymöten som leds av invånare utbildade i metoden, lyfts gemensamma problem uppåt till kommunledningen. Och ledningen lyssnar. 95 procent av synpunkterna från mötena prioriteras centralt av kommunen.

På den korta tid som Kansi har arbetat enligt NPA:s metod har de bland annat fått rent dricksvatten högst 500 meter från alla hus, bättre säkerhet vid gränsen till Burundi, bättre vård på vårdcentralen och yrkesutbildningar för ungdomar som hoppat av skolan. Planen är nu att alla i området ska ha tillgång till el 2024 – för fem år sedan hade bara 30 procent el. Längre fram hoppas alla i Kansi att området ska få ”svarta vägar”, asfalterade vägar. De röda jordvägarna står inte emot regnsäsongen, vilket skapar spåriga vägar som fordon försiktigt får skumpa fram på.

Charles Nsekarije och Lévine Mukasakufi är två av volontärerna som leder mötena enligt NPA:s metod. Genom att vara volontärer får de en bra samhällsutbildning, stor respekt i samhället och en känsla av att kunna ge tillbaka.

– Jag är stolt över att vara en brygga mellan medborgare och ledare, berättar Charles. Lévine håller med och fyller i: När jag ser förändringar och vet att jag hade del i det, då känner jag mig stolt.

Charles är samordnare för alla volontärer i Kansi och berättar hur arbetet går till. Det ordnas bymöten varje tisdag där alla kan lyfta behov som finns i samhället. Först tittar byborna på saker de skulle vilja få med i kommunbudgeten i framtiden. Därefter diskuterar de problem som finns med den nuvarande samhällsservicen. När de har bearbetat alla förslag tar de upp frågorna till ledningen i kommundelen, som sedan prioriterar frågorna och tar upp dem med kommunledningen. Vissa frågor tas vidare ända upp till statlig nivå, som den om asfalterade vägar. På särskilda feedback-möten med byborna berättar ledningen vad som har hänt sedan sist och om det finns frågor som byborna behöver hitta egna lösningar på.

Skillnaden för medborgarna i Kansi är enorm jämfört med innan NPA införde sin metod.

– Det går inte att beskriva hur stor skillnaden är, säger en kvinna. Förut hade vi inte bra tillgång till vägar. Nu drömmer vi till och med om svarta vägar.

Hennes granne som numera har el hemma berättar hur omställningen har varit:

– Förut visste vi inte ens vad en strömbrytare var, men nu har vi belysning hemma. Tack vare elen är det upplyst överallt på kvällen – det är som en stjärnhimmel.

I en del av Gisagaras grannkommun Huye samlas en grupp på 30 personer i ett medborgarforum en gång i månaden. Där diskuterar och löser de sociala problem i sitt samhälle. Metoden för denna typ av medborgarforum står Never Again Rwanda (NAR) för, en organisation som grundades efter folkmordet mot tutsier 1994 och som arbetar fredsbyggande, samhällsbyggande och med medborgarinkludering.

Gruppen på 30 personer är noga sammansatt eftersom det är viktigt att den representerar människor från hela samhället. Här finns män och kvinnor, unga och gamla. Men absolut inga ledare eller politiker. Deltagarna måste kunna prata fritt om svåra frågor. Ibland kan en lösning även handla om att utmana lokala ledare. Ett exempel är när forumet ville lösa problem med alkoholmissbruk och sammanställde en lista över personer de misstänkte var inblandade i hembränning. Många ledare visade sig vara en del av problemet. Det fick stor uppmärksamhet i Huye och ledningen arbetade länge med att gå igenom listan.

Borgmästaren i Huye, Ange Sebutegi, är trots detta väldigt positivt inställd till medborgarforumen. Han ser vilka resultat de ger. Forumen håller kommunledningen till svars och kan till och med ge ledningen information de saknar.

– Om vi inte följer upp det vi har lovat så förlorar vi en viktig samarbetspartner i medborgarna. Förut arbetade vi med envägskommunikation, nu berättar medborgarna vad de behöver.

Dagens medborgarforum ska diskutera frågan om barnarbete. Har vi problem med barnarbete här? Deltagarna räcker upp handen och mötesledaren fördelar ordet. Flera i gruppen berättar vad de har sett och upplevt, och alla är överens om att det finns problem med barnarbete i Huye. Barn som säljer snabbmat, som bär tungt, som arbetar i jordbruk eller som levererar varor från marknaden i stället för att gå i skolan. På längre sikt löper de här barnen större risk för tonårsgraviditeter och alkoholmissbruk.

– Förut såg jag aldrig barnarbete som ett problem, berättar en äldre lantbrukare. Men sedan lärde jag mig mer genom det här medborgarforumet och förstod varför det är ett problem. Och vi måste äga problemet. Numera skäller jag ut föräldrar som skickar ut barnen för att jobba.

Nästa punkt på mötet blir att diskutera lösningar. Deltagarna, som känner sitt eget samhälle väl, ser flera olika sätt de skulle kunna nå ut till föräldrar och barn. Det handlar inte alltid om fattigdom eller om att föräldrarna tvingar barnen – ibland kan det handla om självständiga barn som vill jobba ihop pengar till den senaste mobiltelefonen. Deltagarna listar en mängd olika förslag på lösningar som de ska gå vidare med, innan mötet avslutas.