40 års framsteg i kampen mot hiv behöver försvaras

När Jeffrey O’Malley började engagera sig i arbetet mot hiv i början av 1980-talet fanns det inget hopp. Då kallades sjukdomen ”GRID” – Gay-Related Immune Deficiency. Stigma, rädsla och okunskap var det som dominerade på den tiden.

”Några av mina närmaste vänner blev sjuka och dog. Hiv sågs som en sjukdom som bara drabbade ”andra” i periferin – marginaliserade grupper som man inte ansåg krävde varken pengar eller uppmärksamhet”.

Ett decennium senare – på 90-talet - hade världen vaknat. Hiv var inte längre något som gick att ignorera. Det var en global pandemi. Och även om stigma och rädsla fortfarande var stora hinder, var det största hindret att de nya livräddande behandlingarna var begränsade till rika människor och rika länder.

I början av 2000-talet började detta förändras. Genom starkt globalt samarbete, politisk vilja och massiva biståndsinsatser – där Sverige var en tydlig drivande kraft – byggdes ett av världens mest effektiva folkhälsosystem för att bekämpa hiv.

I dag får fler människor med hiv behandling än någonsin tidigare och möjlighet att leva långa, friska liv.

Men tyvärr är den 30 år gamla utmaningen på väg tillbaka: finansieringen försvinner, och det gör även tillgången till de behandlingar som räddar liv och stoppar svårare infektioner.

Finansieringen minskar snabbt. Program stängs. Människor förlorar sin behandling.

I Kapstaden i Sydafrika finns det för närvarande inga särskilda hälsovårdsinrättningar för de grupper i samhället som är mest drabbade. De tre kliniker som fanns stängde ner över en natt i februari 2025, när USA avbröt finansieringen.

”Människor kommer snart bli sjuka igen – och föra viruset vidare. Det är svårt att föreställa sig hur förödande detta redan är, och kommer att bli under de kommande månaderna och åren, om vi inte hittar lösningar”.

Nu måste länder ta större ansvar genom att finansiera och integrera hiv-vården i primärvården. Sydafrika har politisk vilja och egna resurser. Men i länder som Malawi och Zambia – där biståndet tidigare stått för större delen av hiv-insatserna – är situationen mycket svårare.

De människor som drabbas hårdast av de senaste nedskärningarna är hbtqi-personer och sexarbetare. Vilka är de som till största delen får hjälp och stöd via civilsamhällesorganisationer som finansieras med utvecklingsbistånd.

När biståndet stryps, blir det också svårare att bedriva opinionsarbete och hålla sina regeringar ansvariga att tillhanda hålla vård fri från stigma och diskriminering till dessa marginaliserade grupper.

• hiv-förebyggande arbete undermineras,
• behandling avbryts,
• kostnaderna för vård flyttas över på människor som själva lever med hiv.

"Alla som arbetar med hiv måste i större utsträckning samarbeta med andra sociala rörelser och organisationer som arbetar för respekt för de mänskliga rättigheterna, mångfald och jämlikhet".

Sveriges långsiktiga bistånd – inklusive stödet till FN:s utvecklingsprogram UNDP:s Inclusive Governance Initiative – är avgörande. Det stärker civilsamhället, skyddar mänskliga rättigheter och hjälper de människor som är mest utsatta och lever i länder där riskerna är som störst.

Texten bygger på det som Jeffrey O’Malley har skrivit. Han är medgrundare av Frontline AIDS och projektledare på UNDP:s Inclusive Governance Initiative (finansierat av Sverige genom Sida).