Svenska biståndsviljan fortsatt hög

– Biståndsfrågan engagerar många svenskar, och vi kan konstatera att det finns ett starkt stöd i tider då fattigdomen ökar, demokratin går bakåt och konflikterna blir allt fler på många håll i världen, säger Maria Selin, Sidas kommunikationschef.

Biståndsviljan är en sammanvägning av tre frågor; om biståndsanslaget, om Sverige har nog med egna problem som borde lösa först och om man tycker att det är viktigt att Sverige bidrar till utveckling i fattiga länder.

Det är fortsatt fler svenskar som är positiva än negativa till storleken på biståndsanslaget. Under de senaste tre åren har de som anser att biståndet ”ska öka” nått den högsta uppmätta nivån sedan 2001, alltså 24 år. Förra året var siffran 19 procent, och för 2023 16 procent, vilket var ett rejält uppsving från 9 procent för 2022. Samtidigt har andelen som tycker att biståndet är ”lagom” eller ”bör öka” minskat över tid. 2016 låg nivån på 70 procent medan den nu ligger på 56 procent.

Siffran för de som” vill minska” eller” ta bort” biståndet är i år 34 procent, vilket är en signifikant ökning från 30 procent förra året men lägre än år 2020 då det var 36 procent som stämde in i ett av de två påståendena. Kvinnor är mer benägna att svara att biståndet är ”lagom”/”bör öka” än män (skillnaden mellan könen är cirka 15 procent). Yngre (18–29 år) tycker att det är svårare att ta ställning till storleken på biståndsanslaget än äldre. Den andel som svarar att de ”inte vet” vad de tycker, har minska från 12 procent förra året till 9 procent i år. 

För andra året i rad svarar 37 procent att påståendet att ”Sverige har nog med egna problem som borde lösas först, sedan kan vi börja tänka på andra länder” stämmer ganska bra eller stämmer helt och hållet. 58 procent, också samma siffra som 2024, anser att det ”inte stämmer alls” eller ”stämmer ganska dåligt”. Andelen som instämmer i påståendet har minskat något de senaste fem åren, 42 procent höll med om detta 2020. Också här syns skillnader mellan män och kvinnor. Män instämmer i högre grad (45 procent) än kvinnor (30 procent). Samma sak gäller även yngre och äldre: yngre i åldrarna 18-29 år instämmer i högre grad (44 procent) än äldre över 65 år, (30 procent).

Andelen som tycker att ”det är viktigt att Sverige bidrar till utveckling i fattiga länder” ligger stabilt kvar på en hög nivå (74 procent), men har minskat med en procentenhet jämfört med förra året. Andelen som anser att det ”inte stämmer alls/stämmer dåligt” har ökat med 2 procentenheter från förra året, till 20 procent. Även på denna fråga skiljer sig män och kvinnor åt i sina svar.

– Vi noterar i mätningen att det finns en stabil tilltro till att svenskt bistånd bidrar till att göra världen bättre. En majoritet, sex av tio som svarat, stämmer in i påståendet om att biståndet bidrar till en bättre värld, säger Maria Selin.

Tre av tio svarar att Sida är den organisation som de spontant förknippar med ”bistånd till fattiga länder”. Därefter kommer Svenska Röda korset och sedan Unicef. Dock svarar nästan var tredje, 31 procent, att de inte vet.

I undersökningen uppger en av fem att deras intresse för utvecklingen i fattiga länder har ökat under de tre senaste åren. Lite drygt hälften (53 procent) anser att de inte har en god bild av hur Sverige arbetar med bistånd och utveckling i fattiga länder nästan lika många (51 procent) säger att de vill veta mer om bistånd, framför allt unga kvinnor.

– Stora nyhetshändelser ökar intresset för att förstå vad som händer i vår omvärld och för vad Sverige kan bidra med, säger Maria Selin.

– För den som vill veta mer om hur Sida och andra myndigheter arbetar med biståndsfrågor har Sida lanserat en utvecklad version av sajten Openaid.se. Det är en viktig plattform för media, studenter, allmänheten eller andra som vill veta mer om eller granska biståndet.

Kännedomen om de Globala målen (Agenda 2030) är nu den högsta sedan mätningen startade, sex av tio (61 procent) har hört talas om målen. Det är särskilt unga och välutbildade som känner till Globala målen.

Få svarar rätt på faktabaserade frågor om barnadödlighet, levnadsvillkor och läskunnighet i olika låginkomstländer. Detta visar på att det finns en del kunskapsluckor om globala utvecklingsfrågor.

Samtidigt tror allt färre att målet om att avskaffa extrem fattigdom till 2030 kommer att nås – andelen som är pessimistiska har ökat stadigt sedan 2017.

Många människor engagerar sig och vill bidra. Nästan hälften har skänkt pengar till frivilligorganisationer och nästan lika många har skänkt kläder/möbler.