Så används forskning för att bekämpa fattigdom

Är det rimligt att ge miljontals biståndskronor till forskning när det finns människor som svälter och behöver hjälp här och nu? Så står det i inbjudan till Sidas seminarium Development talks den 20 maj om det stöd till forskning som är en del av det svenska biståndet. Seminariet ingår i Sidas vetenskapsdagar som pågår 20-22 maj 2019 i Stockholm.

För AnnaMaria Oltorp är svaret givet. Forskningsstöd är inte lyxbistånd utan en nödvändig komponent för att bekämpa fattigdom. Ett viktigt argument är att forskare från utvecklingsländer har kunskaper om de lokala förhållandena som utomstående experter ofta saknar.

– På internationella forskningskonferenser om biståndsinsatser är det få forskare från utvecklingsländer – nästan alla experter kommer från givarländerna. Men mottagarländerna behöver ha egen expertkunskap om vilka problem som är viktigast att ta itu med och vilka lösningar som är rimliga i den lokala kontexten. Annars är risken stor att insatserna varken blir effektiva eller relevanta, säger hon.

Det svenska stödet går till länder som saknar en forskningstradition och som behöver bygga en fungerande forskningsmiljö från grunden. Där ingår till exempel att utveckla universitet och bibliotek, inrätta en forskningsförvaltning och skapa rutiner för att sprida och använda resultat. Tanken är att landet ska ha institutioner med forskare som publicerar rapporter, utbildar studenter och deltar i en vetenskaplig diskussion inom landet och med det internationella forskarsamhället.

Sverige började med forskningsstöd i biståndet redan 1975. Idag är det sju samarbetsländer som har sådant stöd, bland dem Rwanda, Etiopien och Tanzania. Nyast i kretsen är Kambodja, som kom med i januari i år. Forskningsstödet var år 2018 totalt 927 miljoner kronor, vilket är cirka 2 procent av den totala biståndsbudgeten.

Forskningsstöd är inte okontroversiellt. Ämnen som till exempel sexuell och reproduktiv hälsa, hbtqi, hiv/aids och mänskliga rättigheter kan uppfattas som besvärliga eller farliga av regimerna i en del mottagarländer, och forskare som tar sig an de här frågorna kan råka illa ut. Länderna kan också sätta upp begränsningar för hur forskning får bedrivas eller vika ämnen som får tas upp. I Tanzania, till exempel, får forskare enbart använda data som godkänts av landets statistikmyndighet.

– I vissa konferenser får vi inte nämna vilken institution eller forskare som står bakom forskningsresultaten eller deltar i diskussioner, det är för riskabelt. Men vi för en ständig dialog med våra samarbetsländer och driver globalt behovet av att forskningen ska vara fri och oberoende. Akademisk frihet är en viktig del av yttrandefrihet och allt fler forskare hotas och tvingas ibland fly från sina länder på grund av sin forskning, säger Anna Maria Oltorp.

Forskningssamarbete är en långsiktig insats som inte ger snabba resultat. Perspektivet bör vara att samarbetet ska pågå i 20-30 år, understryker Anna Maria Oltorp. Ibland ser man effekterna först efter tio år eller mer.

– Vi ser också att forskare som har utbildats med svenskt stöd går vidare och får andra viktiga positioner i samhället, säger Anna Maria Oltorp.

Det gäller till exempel Claudine Uwera, som gick forskarutbildning i Göteborg med stöd av ett Sida-stipendium och numera är minister i Rwandas regering.

– Dessutom har de svenska universitet som deltagit i de här insatserna haft enorm nytta av att samarbeta med kollegor i utvecklingsländer och därmed kunnat bidra till att utrota fattigdomen. De har fått inblickar i frågor och forskningsfält som de aldrig hade kunnat få på annat sätt. Det är också ett mycket viktigt resultat, avslutar Anna Maria Oltorp.