Hundra års kamp för bättre arbetsvillkor – Sida och ILO vill nå arbetare i gråzonen

– De som arbetar i den informella ekonomin är ofta fattiga, de tjänar mindre än vad de behöver för att kunna lyfta sig och sin familj ur fattigdomen. De har inga avtal när de arbetar, deras företag är inte registrerade, de omfattas inte av några försäkringar och betalar ingen skatt. De "finns" inte, säger Elisabet Montgomery som arbetar på Sida med sysselsättningsfrågor.

Det handlar om dem som står och köar utanför byggarbetsplatsen på morgonen i hopp om att det ska behövas bärare eller hantlangare, de, som säljer te eller en tallrik mat på gatan, eller som jobbar i någon annans hem med att städa och passa upp.

För hundra år sedan, när ILO bildades, gick många som daglönare utan avtal och utan rättigheter. Idag finns det ingen tydlig statistik på hur många människor i världen som fortfarande befinner sig inom den informella ekonomin, men den beräknas omfatta 80 procent av arbetskraften i Asien och i Afrika söder om Sahara, och ungefär 60 procent i Mellanöstern och Latinamerika.

– Att vara i den informella ekonomin betyder inte att de inte bidrar till samhället, för det gör de. De finns med i värdekedjan, producerar och levererar saker och tjänster men de befinner sig i en dålig position utan röst och egen makt. De har varken rättigheter eller skyldigheter, säger Elisabet Montgomery.

Sida satsar 39 miljoner kronor i ett projekt med ILO i Rwanda, för att ge de allra fattigaste arbetarna en bättre position. Projektet riktar sig mot byggbranschen och mot sömmerskor som har egen verksamhet.

Det första steget blir att kartlägga hur den informella ekonomin fungerar och hur det är att befinna sig där. Eftersom alla tjänar på att arbetare får anständiga villkor hoppas man kunna nå fram till byggherrar och andra arbetsgivare som inte ger ordentliga avtal och visa hur produktiviteten ökar när de som jobbar har det bättre. Men det behövs också att lagstiftningen följer efter.

– ILO är den enda partner som har en chans att lyckas med det här projektet. ILO har en plattform där de jobbar med fackföreningar, arbetsgivare och staten, och det behövs för att skapa anständiga arbetsvillkor för de allra fattigaste, säger Elisabet Montgomery.

Ett annat mål är att stärka arbetarnas position genom att öka och trygga deras inkomster. Sömmerskorna ska både erbjudas sömnadsutbildning och kontakt med designers för att kunna nå en bättre kundkrets som kan betala mer. Men de kan också behöva kunskap och nätverkande för att bli bättre affärskvinnor.

– Vi vill inte pressa in människor i den formella ekonomin, utan vi vill stärka deras position och visa dem att de också får något tillbaka på att registrera sitt företag. En fattig sömmerska kanske inte vill vara registrerad eftersom hon då måste betala skatt, men om hon ser att hon får del av pensionsförsäkring, och sjukförsäkring, blir läget ett annat. Vi hoppas på att lyckas få människor att vilja vara med i den formella ekonomin, säger Elisabet Montgomery.

Precis som i resten av världen är majoriteten av de som jobbar utan avtal kvinnor. Sömmerskorna äger kanske en symaskin, och sitter hemma eller vid vägkanten under ett tak och väntar på att få sömnadsjobb av de som passerar. På byggarbetsplatsen är det ofta unga ensamma mödrar som befinner sig lägst i hierarkin och arbetar med att bära material, gräva och slita eftersom allting görs manuellt och utan maskiner.

– Man slås av hur enkla förhållanden det är, och hur utsatta de som arbetar på bygget är. De har inte några särskilda skyddskläder utan jobbar i de kläder de har på sig, kanske en tunn klänning och flip-flops på fötterna, trots att det ligger spik och vassa saker på marken, och att arbetsplatsen är full av tunga föremål som man kan tappa på fötterna. De får ingen mat under arbetsdagen, och har ingen mat med sig heller.

– De äger inte sin dag – de vet inte när dagen är slut och när de kan komma hem. Även om lönen på ungefär 20 svenska kronor om dagen egentligen inte är någon dålig lön i den här kontexten är de aldrig säkra på att pengarna verkligen betalas ut i slutet av veckan eller om de får jobb nästa dag, säger Elisabet Montgomery.