I Tanzania har regeringen under de senaste åren stärkt sitt grepp om makten och medier. Exempelvis har personer ur den politiska oppositionen arresterats och civilsamhällets möjlighet att verka har begränsats. Flera tidningar och medieplattformar har också under perioder stängts ner och journalister utsätts för hot.
– Självcensur är också ett stort problem, där journalister själva begränsar sig av rädsla, säger Ulf Källstig, chef för biståndet i Tanzania vid svenska ambassaden i Dar es Salaam.
Medlemmar i Tanzania Human Rights Defenders Coalition (THRDC) på en workshop i stresshantering. THRDC har även tagit fram ett informationsmaterial om hur människorättsförsvarare kan förbättra sin egen säkerhetssituation. Foto: THDC
Ambassader kan fatta snabba beslut
Tanzania är inte det enda exemplet – att det demokratiska utrymmet krymper är snarare en global trend. I dag är det enligt Freedom House, som granskar hur frihet och demokratiska rättigheter uppnås i olika länder, fler länder i världen som går i en icke-demokratisk riktning än som blir mer demokratiska.
När demokratiska friheter kränks i ett land ändras även förutsättningarna för utvecklingssamarbetet – som kan behöva anpassas för att nå dem som behöver stöd. I Tanzania har har Sida behövt göra stora omställningar i hur utvecklingssamarbetet genomförs på en del områden. Ulf Källstig ger ett exempel:
– Fram tills för ett par år sedan var vårt fokus att människor skulle få större kunskap om sina mänskliga rättigheter, och därmed större möjlighet att kräva att de uppfylls. Nu har vi en situation där människor som står upp för sina rättigheter behöver skydd, vilket gjorde att stödet behövde riktas om.
Svenska ambassader runt om i världen har möjlighet att själva fatta beslut om stöd upp till 80 miljoner kronor. Det innebär att ambassaderna själva kan besluta om nya eller utökade stöd till organisationer, utan att behöva gå via Sidas huvudkontor. Därigenom blir utvecklingssamarbetet mer flexibelt och anpassningsbart.
I Tanzania har beslutanderätten använts till att ta fram ett helt nytt stöd till organisationen Tanzania Human Rights Defenders Coalition, THRDC. Det är ett nätverk som arbetar för att stärka säkerheten för människorättsförsvarare.
Ambassadernas delegerade beslutsrätt är viktigt för att sådana förändringar ska kunna göras snabbt, menar Ulf Källstig.
– Den delegerade beslutsrätten gör att vi har stor möjlighet att ge nya eller styra om stöd så att de kommer människor till nytta även när kontexten förändras. Även om många ambassader utnyttjar detta redan i dag, så tror jag att det hade kunnat göras ännu mer.
Lokala aktörer vet bäst
Lokala aktörer och organisationer har ofta kunskap om det samhälle de verkar i, som behövs för att komma på de bästa lösningarna. Att snabbt kunna gå in med stöd till lokala organisationer är därför avgörande för att utvecklingssamarbetet ska kunna svara på en förändrad kontext, säger Ulf Källstig.
Ett exempel från Tanzania är när ett regelverk som gällde civilsamhällesorganisationers verksamhet skulle antas 2018. Rädda Barnen, som Sida har ett långt samarbete med, kontaktade då ambassaden med en idé som skulle främja civilsamhällets möjlighet att bidra till regelverket. Ambassaden beslutade om ett stöd som betalades ut på mindre än en vecka – så att möten med intressenter kunde hållas runt om i landet.
– På ambassaderna är det viktigt att vi har örat mot rälsen och en pågående dialog med olika aktörer från civilsamhället, forskare, journalister och så vidare. Då får vi veta vad som är på gång, vad som är viktigt och har större möjlighet att kunna agera snabbt.
Ytterligare ett verktyg som gör utvecklingssamarbetet mer flexibelt är möjligheten att ge kärnstöd, alltså icke-öronmärkta pengar som går till organisationens verksamhet i sin helhet, i stället för till specifika projekt.
– Att ge kärnstöd till organisationer blir i dag allt ovanligare, men Sverige har fortsatt att vara modiga där. Med kärnstöd har organisationerna större möjlighet att anpassa sig till rådande situation, och byta strategi om det behövs, säger Ulf Källstig.