Människan i centrum

Aung Zaw i Myanmar

Uppdaterad: 3 maj 2017

Burmeser är ett tidningsläsande folk, men under 50 år av militärt styre rådde censur och det fanns ingen fri granskande media. När regimen efter valet 2011 började öppna upp för reformer och demokrati blev det också lättare för journalister att verka i Myanmar. Burmesiska tidningen Irrawaddy kunde efter 20 år i exil börja rapportera inifrån landet.

Irrawaddys redaktion ligger centralt i en hög byggnad med utsikt över det myllrande folklivet i huvudstaden Yangon. Efter många år av hårt medieklimat är det fortfarande inte helt lätt för en tidning att verka i landet och i receptionen på första våningen finns inga skyltar som talar om att redaktionen finns just här av rädsla för repressalier – däremot finns det övervakningskameror. På åttonde våningen finns tidningsredaktionen där journalisterna sitter tillsammans vid ett stort avlångt skrivbord. På väggen hänger ett antal ”klapp”, färdigredigerade sidor till nästa nummer och satirteckningar på politiker.

Redaktionen känns inbodd sedan länge, men trots att tidningen startades 1992 har redaktionen bara haft tillstånd att verka i Myanmar sedan 2012.

Aung Zaw är Irrawaddys grundare och chefredaktör men vägen till journalistiken var inte självklar – det var egentligen biolog han skulle bli. Men under universitetsstudierna i Yangon började han umgås med andra studenter som ofta diskuterade politik och han blev själv allt mer medveten och kritisk mot militärregimen.

Tre dagar efter att studentupproret slogs ner 1988 flydde Aung Zaw från Myanmar och levde sedan i exil i Thailand, undan både den burmesiska och thailändska säkerhetspolisen.

– Folk var angelägna om att få läsa om utvecklingen i Myanmar, som då var då ett stängt land. Jag ville rapportera om den politiska utvecklingen främst för en utländsk läsekrets, så därför började vi skriva på engelska. Vi hade mycket begränsade resurser till att börja med. Vi var två personer som startade arbetet med tidningen och jag fick en gammal dator av en vän i Singapore och en bildskärm av en annan, säger Aung Zaw.

Tidningen nådde sina utländska läsare och den smugglades över gränsen till läsare inne i Myanmar. Exilmedia var en viktig del av den oberoende nyhetsförmedlingen och allt fler ville ta del av artiklarna, trots stora risker för den som blev påkommen med att ha ett exemplar av tidningen.

Irrawaddy började ges ut som webbtidning under år 2000 och eftersom det var komplicerat att arbeta från Bangkok flyttades redaktionen närmare Myanmar, till Chiang Mai.

Under 2011 hölls de första parlamentsvalen i Myanmar sedan 1990 och situationen för bland andra medier började lättas upp. Aung Zaw började kunna åka över gränsen till Myanmar igen. Först fick han ett femdagarvisum och kunde då för första gången besöka sitt land efter alla år i exil, två månader senare kom han tillbaka än en gång.

Förhandscensuren för tryckt media upphävdes 2012, och privatägda dagstidningar tilläts igen efter ett nästan 50 år långt uppehåll. Samma år fick Irrawaddy tillstånd att både verka och ge ut tidningen öppet i landet. I dag pendlar Aung Zaw mellan Yangon och Chiang Mai varje vecka.

– I dag är burmesiska medier friare i vad de kan skriva om, men vi går på slak lina och måste vara försiktiga ibland. Även om restriktionerna har lyfts så ställs vi ändå inför många utmaningar, restriktioner och visumproblem. Informationsministeriet fortsätter att säga till oss att avstå från att skriva texter och krönikor och publicera teckningar och karikatyrer på våra högsta politiska ledare, säger Aung Zaw.

Tidningsledningen har bestämt sig för att behålla en del av redaktionen i Chiang Mai av säkerhetsskäl, som en backup om något skulle hända och situationen försämras.

Trots det nya, öppnare Myanmar är det svårt att arbeta i landet, myndigheterna lägger många hinder i vägen och försöker utöva påtryckningar för att bland annat få tidningen att ändra namn*, och man har bara gett ett femårigt utgivningstillstånd. Irrawaddy har också blivit utsatt för cyberattacker där någon exempelvis lagt ut artiklar på tidningens hemsida som är direkt felaktiga.

 Våra reportrar och fotografer är satta under hot men vi är fast beslutna att försvara och behålla vårt oberoende. Mitt jobb är att leverera sanningen till folket, säger Aung Zaw.

Han understryker att tidningen inte kommer att vara ett språkrör för varken regering eller opposition och att journalisterna anser att de arbetar på uppdrag av sina läsare.

 Om regeringen verkligen är demokratisk och respekterar pressfrihet och friheten att få uttrycka sin åsikt så borde de vara stolta över att vi nu är tillbaka här i landet eftersom vi är här för att bevaka den politiska transitionen och inte för att göra kommersiell media.

* Irrawaddy är namnet på den stora flod som är Myanmars ”pulsåder” och som rinner genom hela landet.


Sidansvarig: Sidas kommunikationsenhet

  • tip a friend
  • share
Tipsa en vän
" />