Panelen sitter på scen. Från vänster; 
Anna Hammargren, Head of Department for Aid management, Ministry for Foreign Affairs,
Torsten Wetterblad, Project leader Social Protection, Sida, 
Gunnel Nycander, Policy Director, Church of Sweden’s international work och
Sudhanshu Handa, PhD, UNICEF Office of Research

Från vänster; Anna Hammargren, UD, Torsten Wetterblad, Sida, Gunnel Nycander, Svenska Kyrkan och Sudhanshu Handa, UNICEF.

Foto: Sida

Development Talks

Är sociala skyddsnät en väg ut ur fattigdom?

Uppdaterad: 15 mars 2016

Pengar i handen, så kallade cash transfers, är en enkel och effektiv metod som gör livet drägligare för de allra fattigaste. Att allt fler länder i Afrika anammar dessa program framkom under ett Development Talks-seminarium på Sida.

Barnbidrag, ekonomiskt bistånd, pension. För oss svenskar är alla dessa trygghetssystem en given del av den sociala välfärden. Men så ser det inte ut i stora delar av världen, särskilt inte i Afrika söder om Sahara.

Samtidigt som många av ekonomierna växer i länder som Kenya, Mocambique, Tanzania, Nigeria, Ghana, så ökar också klyftorna mellan fattiga och rika. När tillväxten inte fördelas till alla måste andra system in för att göra livet drägligare för de allra fattigaste, och där har det visat sig att så kalla cash transfers, alltså kontanta utbetalningar direkt i handen, är den effektivaste metoden.

– De som verkligen behöver dessa oftast små summor är äldre människor utan egna arbetsinkomster, kanske en änka som bara har en liten jordplätt som grund för sin försörjning, och så förstås föräldralösa barn, säger Sudhanshu Handa, forskningschef på Unicef Office of Research, när ämnet ”social protection systems as a way out of poverty”, diskuteras på ett seminarium på Sida.

Med pengarna köper mottagarna i första hand mat, eller kanske en get eller ko. Pengarna gör skillnad och människor får ökad självkänsla och frihet.

– Alternativet för många av de allra fattigaste är annars att arbeta i det jag skulle kalla slavliknande förhållanden, säger Sudhanshu Handa.

Det finns goda erfarenheter av cash transfers i Latinamerika, där man i länder som Mexico och Brasilien använt det i över 20 år. I Afrika var det först i Sydafrika som metoden lanserades och har efter 2004 spritt sig till ett tjugotal länder söder om Sahara. För närvarande tillkommer det hela tiden nya länder och fler hushåll, vilket visar nyttan av cash transfers.

– Det finns farhågor om att hjälpen kan försvinna lika fort som den kom, men når man en nivå där en halv miljon människor får stöd tror jag inte att det finns någon väg tillbaka, säger Sudhanshu Handa.

Kenya är en av länderna som kommit längst med sociala skydd till de fattigaste. Idag är cirka 820 000 hushåll med i olika program. Målet är att nå 1,2 miljoner hushåll inom en snar framtid vilket då innebär att runt fem miljoner kenyaner kommer att få någon typ av kontant stöd.

Winnie Mwasiaji, koordinator på arbetsmarknadsdepartementet i Kenya, betonar att i princip alla medel till programmen kommer från staten, i år cirka 17 miljarder kenyanska shillings vilket motsvarar runt 1,5 miljarder svenska kronor.

Man har byggt upp ett tämligen väl utbyggt system för att få ut kontanterna även om det finns brister att åtgärda, som bättre stödjande IT-system, mer personal och fordon för att distribuera pengarna och se till att de hamnar hos rätt personer.

– Men det kanske viktigaste är att ha de styrande med sig även när regeringar byts ut. Nu har vi ett bra stöd av den sittande presidenten, betonar Winnie Mwasiaji gång på gång.

Det har också funnits farhågor, inte minst hos skeptiska ministrar, för att kontanter som betalas ut används till tobak, alkohol eller till spel.  Enligt mätningar som Winnie Mwasiaji och Sudhansu Handa hänvisar till ska det dock inte vare mer än högst två procent av medlen som går till missbruk av olika slag.

Den allra största delen av pengarna som distribueras ut går till kvinnor med mindre barn. Kvinnorna arbetar dubbelt, på sina små jordbruksplättar och i hemmet. Den lilla inkomst man har räcker sällan långt och med extra pengar blir de mer oberoende av sin man eller av släktingar.

– Det händer att vissa män känner sig kränkta. Vi har märkt att man kan lösa det med att ge pengarna till mannen som sedan ger dem till sin fru. Då återställs maktbalansen och alla blir nöjda, säger Winnie Mwasiaji och ler.

Utbetalningarna, som är relativt små, tycks inte heller leda till att människor blir lata och tappar incitamenten till att jobba. I en del fattiga hushåll möjliggjorde bidraget att man kunde skicka iväg barnen till skolan. Det är gratis skolgång i Kenya men familjerna måste köpa den obligatoriska skoluniform och eleverna ska ha skor på fötterna.

Alla i panelen på seminariet betonade vikten av att det är länderna själva som ska äga och styra de sociala trygghetssystemen, och att de styrande inte ser dessa transfereringar som ett alibi för att slippa ta itu med grundläggande problem som brist på skolor, arbete eller hälsovård i utsatta områden.

Om ett heltäckande system med olika ekonomiska skyddsnät för fattiga skulle införas i Kenya tar det 3,5 procent av landets BNP i anspråk, enligt Sudhansu Handa ingen omöjlig utgift. För rikare länder som Ghana och Tanzania är kostnaden än mindre.

– Det är för dem mer än fråga om politisk vilja än om ekonomi, menar han.

Just i Tanzania har regeringen inte, som i Kenya, velat bidra med egna medel.

Vilka är då bidragen som Sida och andra myndigheter och organisationer kan bidra med?

Framför allt att utvärdera, ge stöd till forskning och bidra med IT-kunskap. Sudanshu Handa konstaterar att många länder med en stor livsmedelsproduktion trycker på för att bistånd ska gå i form av mat vilket kan försvåra system med stöd i form av kontanter.

Gunnel Nycander, policyhandläggare för klimat och livsmedelstrygghet på Svenska kyrkan, anser att länderna i Afrika ska införa generella bidrag som det till viss del finns i Sverige, till exempel barnbidraget.

– Vi vet att bidrag till alla ger positiv effekt för hela ekonomin. Inkluderande system leder till att fler känner motivation att betala skatt, det minskar risken för korruption och man stigmatiserar inte vissa personer, menar Gunnel Nycander.

Väl fungerande skatteindrivning är förutsättningen för att all social välfärd ska fungera i ett land och Anna Hammargren, chef för enheten för styrning av utvecklingssamarbetet på UD, menar att Sverige i detta sammanhang kan bidra med mycket know-how.

– Skatteverket har duktiga specialister som är ute i många utvecklingsländer. De gör ett fantastiskt jobb rätt mycket i det tysta.

Sidansvarig: Sidas kommunikationsenhet

  • tip a friend
  • share
Tipsa en vän
" />