Marina Nolwandle Xaba-Mokoena sitter i en stol i en av Sidas konferensrum.

Marina Nolwandle Xaba-Mokoena var en av de första mottagarna av Sidas utbildningsstipendier. Den medicinska fakulteten på University of Transkei som hon startade upp 1985 har sedan dess utbildat ungefär 2000 läkare.

Foto: Sida

nyhet

Stipendium som gav ringar på vattnet

Uppdaterad: 19 maj 2016

För 50 år sedan delade Sida ut ett av sina första stipendier till sydafrikanska Marina Nolwandle Xaba-Mokoena för att hon skulle kunna utbilda sig till läkare vid Karolinska Institutet i Stockholm. Ett motkrav var att hon skulle åka tillbaka till sitt hemland eller ett annat då så kallat ”u-land” och arbeta som läkare. Hon gjorde mer därtill.

Marina är uppvuxen i Willowvale i Eastern Cape tillsammans med sju syskon. Hennes pappa, vars dröm var att någon av hans barn skulle bli läkare, gick tragiskt bort när Marina var mycket ung. För att kunna hjälpa till att försörja sin familj lyckades Marina, tack vare ekonomiskt stöd från sin mattelärare, utbilda sig till först sjuksköterska och sedan barnmorska. Men Marina ville mer och blev antagen till en vidareutbildning i England, något som inte var helt lätt på grund av dottern Lynette, men också för att hon var en färgad kvinna i apartheidens Sydafrika.

– ­Det var inte så lätt för mig att ta mig till England. På den tiden var jag dels tvungen att skaffa fram pengar till flygbiljetten, men också till en extra flygbiljett. Men jag fick den till stor del betald av Institute of Race Relations som fanns i Sydafrika då.  En kan tro att det borde vara för att åka hem, men jag fick inte lämna Sydafrika om jag inte kunde visa att jag kunde betala biljetten tillbaka till Sydafrika om jag inte fick komma in i England, berättar Marina när hon besöker oss på Sida. Dessutom var min bror tvungen att skriva på ett papper för att jag skulle få åka.

Väl i England fick Marina högsta betyg i alla ämnen och hennes vänner uppmärksammade hennes önskan att utbilda sig till läkare.

– En svensk vän till mig berättade att Sida hade utbildningsstipendium man kunde söka. Motprestationen var att jag skulle åka tillbaka hem och arbeta som läkare. Om jag på grund av politiska, eller andra skäl, inte skulle kunna återvända hem så skulle jag åka till ett annat låginkomstland och verka som läkare där. Jag fick stipendiet på grund av mina höga betyg och lyckades även få en plats på Karolinska Institutet.

Det svenska stödet till den sydafrikanska anti-apartheidrörelsen inleddes redan i slutet av 1950-talet med stöd till bland annat utbildningsstipendier. Marina fick sitt i början av 60-talet, i samma veva som den svenska anti-apartheidrörelsen började växa fram.

Fjorton år i Sverige

– Det var många i min omgivning som frågade sig hur jag skulle klara att studera medicin på svenska. Ett språk jag aldrig hört förut. Men jag frågade mig själv – om andra klarar att läsa på ryska eller arabiska med ett helt annat alfabet – då borde jag klara att läsa på svenska.

Flytten till Sverige gick 1965 där Marina läste svenska i sex månader för att göra sig redo för utbildningen.

– Innan terminsstarten i januari bad jag om att få fira jul hos en familj som inte kunde engelska. Jag spenderade två veckor hos familjen på landet, något som hjälpte mig väldigt mycket och gjorde mig lite mer redo för terminsstart.

Marina spenderade fjorton år i Sverige där hon hann med att gifta sig med sin man Elliott Mokoena och få ytterligare ett barn samtidigt som hon tog en läkarexamen och vidareutbildade sig till expert på lungsjukdomar.

– När jag var verksam som sjuksköterska och barnmorska i Sydafrika konstaterade jag att flesta människor dog från lungrelaterade sjukdomar och ville därför fokusera på det.

Att återvända till Sydafrika var lättare sagt än gjort för Marina och hennes familj.

– Elliott, min man, tillhörde oppositionen mot apartheid-regimen och var en så kallad persona non-grata i Sydafrika. Så vi flyttade till Lesotho till en början, men även där var det svårt och Elliott satt fängslad under perioder. Vårt mål var hela tiden att återvända hem till Transkei, vilket vi till slut gjorde.

Transkei, där Marinas hemby ligger, var ett så kallat Bantustan, ett område som avsatts för personer av en viss etnicitet och en del av apartheid-politiken. Transkei var en nominell och parlamentarisk demokrati belägen i Sydafrikas sydöstra region och hade eget självstyre. Huvudstaden hette Umtata, men döptes 2004 om till Mthatha.

– WHO menar på att ration mellan läkare och befolkning bör vara cirka 1:500. I Transkei var den i princip obefintlig. När vi återvände jobbade jag som läkare på ett lokalt sjukhus. En dag blev jag tillfrågad om jag ville vara med och starta upp en medicinsk fakultet på University of Transkei. Jag ville tänka lite på det, men svarade sedan ja.

En medicinsk fakultet vid University of Transkei

Marina fick en liten summa pengar och där började det hårda arbetet.

– Jag var tvungen att hitta kvalificerade lärare, se till att vi hade en korrekt läroplan, försöka ändra lagen i Transkei så vi skulle få lov att obducera lik samtidigt som jag övertalade olika ministrar att stötta universitetet och den nya fakulteten och reste till Israel och USA för att ta del av läroplaner på universitet där.

Tanken med fakulteten för medicin på dåvarande University of Transkei var att fylla tomrummet på läkare i Transkei. Dels var det många av regionens unga som, tack vare det segregerade Sydafrika, nu fick möjligheter att utbilda sig vilket de inte kunde tidigare, men Marina påpekar att de inte skulle göra skillnad på människor.

– Alla var, och är, välkomna att ansöka för att studera på universitetet.

Första kullen 1985 var 12 elever och idag tar fakulteten på Walter Sisulu University emot 120 nya läkarstudenter varje år.

– Idag håller utbildningen en fortsatt hög nivå och vi kan tyvärr inte ta in alla som söker. Mängden läkare har ökat, men vi ligger fortfarande långt ifrån antalet vi behöver för att alla sydafrikaner ska få en adekvat vård. (I Sydafrika var ration 2014 0,39 läkare per 100 000 invånare).

Idag är Marina pensionerad och bor tillsammans med sin man i East London i Sydafrika där de har sin son och hans familj på nära avstånd. Dottern Lynette bor kvar i Sverige. Att investera i en person kan resultera i så mycket mer. Att utbilda en barnmorska kan leda till utveckling i en hel by och ett stipendium till en person kan leda till cirka 2 000 utbildade läkare, något Marina är ett levande exempel på.

– Jag tycker det är viktigt att svenskarna får veta att biståndet bidrar till så mycket, och jag hoppas de vet hur tacksam jag är för att jag fått denna möjlighet. Min mamma sa alltid ”Lift as you rise” något jag tror jag hade med mig när jag startade fakulteten som idag har examinerat cirka 2 000 läkare.

Sidansvarig: Sidas kommunikationsenhet

  • tip a friend
  • share
Tipsa en vän
" />