Bosnien-Hercegovina

Utvecklingen i Bosnien-Hercegovina

Uppdaterad: 22 december 2017

Fredsfördraget i Dayton 1995 gjorde slut på kriget i Bosnien-Hercegovina. Det gav också Bosnien en mycket komplicerad författning med en svag stat som försenar nödvändiga reformer.

Dagens Bosnien-Hercegovina uppstod 1992 ur spillrorna av det sönderfallande Jugoslavien och föll i sin tur nästan genast isär i ett förödande inbördeskrig. När kriget upphörde blev Bosnien en internationellt övervakad nation i två delar. Ännu många år efter fredsuppgörelsen 1995 är den inre splittringen stor och de etniska motsättningarna fortsätter att prägla landet.

I kriget dödades uppskattningsvis 100 000 människor. En majoritet av dem var bosniaker och runt hälften civila. Cirka 10 000 personer är fortfarande rapporterade som saknade över 20 år efter krigsutbrottet.

Kriget ledde till att hälften av invånarna – över två miljoner människor – flydde till andra länder eller inom Bosnien. 2017 fanns fortfarande omkring 100 000 internflyktingar i landet.

Komplicerad struktur

Ett av de stora problemen i Bosnien-Hercegovina är den komplicerade administrativa strukturen som är ett resultat av Dayton-avtalet. Den statliga förvaltningen är mycket svag med många nivåer och det råder stor oklarhet i ansvarsfördelningen. Landet är en stat med två självstyrande delar: det serbdominerade Republika Srpska och det bosniakisk-kroatiska Federationen Bosnien-Hercegovina.

På nationell nivå delas den verkställande makten mellan ett trehövdat presidentråd bestående av en bosniak, en kroat och en serb. Även parlamentets ena kammare är delad mellan de tre etniska grupperna som har en tredjedel vardera av platserna.

Bosnien förvaltas officiellt av den "höge representant" som tillsattes genom Daytonavtalet för att samordna återuppbyggnaden. Den höge representanten har långtgående befogenheter att utfärda och dra tillbaka lagar samt att avsätta tjänstemän och politiker som anses förhindra fredsprocessen.

De flesta serber bor i Republika Srpska, medan kroater och bosniaker dominerar var sin del av Federationen. Men det finns de som vill ändra på saken. I februari 2015 blev en nio månaders pojke i Sarajevo den förste i det självständiga Bosnien-Hercegovina att registreras som "bosnier". Hans föräldrar hade i protest mot den etniska uppdelningen vägrar registrera sitt barn som antingen "bosniak", "serb", "kroat" eller "annan".

Ekonomi och näringsliv

Bosnien-Hercegovina hade före kriget en industribas byggd på bland annat gruvdrift, metallindustri och skogsbruk. Halva Bosniens industrikapacitet förstördes under kriget 1992–1995 och har inte återhämtat sig. Mellan 2000 och 2008 låg dock tillväxten i snitt på 5–6 procent, men har sedan dess fallit och de senaste åren legat på mellan 2-3 procent. Landets BNP ligger fortfarande under nivån före kriget och utgör en knapp tredjedel av genomsnittet för EU-länderna, räknat per capita.

Arbetslösheten är hög, drygt 25 procent och än större är problemet för ungdomar, omkring 60 procent av bosnier under 25 år är arbetslösa. Den inofficiella sektorn är dock stor och den faktiska arbetslösheten antas vara lägre än de officiella siffrorna visar.

Bosnien är idag ett av Europas allra fattigaste länder. Ungefär en bosnier av sex och ca 30 procent av barnen beräknas leva under den nationella fattigdomsgränsen. Medelinkomsten är cirka hälften av vad en genomsnittlig familj på fyra personer beräknas ha för omkostnader vilket gör hushåll med enbart en inkomstkälla mycket sårbara.

För många bosnier är pengar som släktingar utomlands skickar hem en viktig inkomst. Pengaförsändelser från utlandet beräknas utgöra omkring en tiondel av landets BNP.
Den privata sektorn är underutvecklad och investeringsgraden relativt låg. Det svårnavigerade politiska och rättsliga systemet och den komplicerade byråkratin utgör stora hinder för investeringar och företagsetableringar.

2014 hölls stora protestdemonstrationer i landet. Protesterna, som inte hade några etniska undertoner, gällde uteblivna löner och pensioner, men också politikernas oförmåga att göra något åt den ekonomiska situationen och den höga arbetslösheten. Många hoppades på en "bosnisk vår" men proteströrelsen ledde inte till några stora politiska förändringar.

Närmandet till EU

EU erkände 2003 Bosnien-Hercegovina som potentiellt kandidatland och 2008 undertecknades ett så kallat stabiliserings- och associeringsavtal. År 2016 lämnades ansökan om medlemskap in. Sedan dess har processen tagit mycket små steg framåt. 2015 antogs en nationell reformagenda menad att reformera landets institutioner i enlighet med EU-krav. Implementeringen av reformerna går dock långsamt.

Starka önskemål finns också om ett bosniskt medlemskap i Nato. 2010 beslöt Nato om en aktionsplan som beskrev villkoren för ett framtida medlemskap för Bosnien-Hercegovina. Liknande processen mot ett EU-medlemskap går processen mot ett Nato-medlemskap långsamt och många av de nödvändiga reformerna kräver att politiska befogenheter flyttas från lokal till statlig nivå och blockeras därför av entitetsregeringarna.


Sidansvarig: Avdelningen för Europa och Latinamerika

  • tip a friend
  • share
Tipsa en vän
" />