Alhader Ag Azar i Flyktinglägret i Goudebo

Foto: Sida / Susanna Wasielewski Ahlfors

Människan i centrum

Alhader Ag Azar i Burkina Faso

Publicerad: 10 april 2015 Uppdaterad: 14 april 2015

När den väpnade konflikten i Mali blossade upp 2012 hamnade många människor mitt emellan de stridande parterna. Alhader Ag Azar var en av dem som tog hela sin familj och flydde till grannlandet Burkina Faso. Han uppskattar säkerheten i flyktinglägret, men saknar friheten att kunna röra sig som han vill.

– Flykten hit från Mali var väldigt lång och mödosam. Vi betalade en man dyrt för att köra familjens kvinnor och barn de åtta milen till gränsen i sin bil. Samtidigt gick vi män till fots med fåren, getterna och korna, berättar 72-åriga Alhader, där han sitter på en mjuk matta mitt på golvet i sitt stora tält i flyktinglägret Goudebo i norra Burkina Faso. Runtom kring honom sitter och ligger resten av familjen: frun Asseytou Wallet Otkel, nio barn och ett par barnbarn.

Det var flera skeenden som ledde fram till den oroliga situationen förklarar han. Först revolten i norr, statskuppen och sen striderna mellan islamister och militär, där tuareger även drabbades. Det var när hans dotters man blev dödad som familjen bestämde sig för att ge sig av, innan det blev för sent.

Efter ett år i flyktinglägret Ferrerio i norra Burkina Faso förflyttades de hit till Goudebo, utanför staden Dori, fem mil från gränsen till Niger. Torkan och bristen på bete har tvingat honom att skicka hem djuren till Mali igen, där en herde nu får betalt för att ta hand om dem.

Som de flesta Tuareger äger Alhader boskap, djuren är deras ”bankkonto” förklarar han. Men till skillnad från många andra så har hans familj inte levt något nomadliv i Mali. Han har arbetat som grundskolelärare i hembyn i Gaoprovinsen, fram till pensionen för fem år sedan. Att det finns skola här i lägret är något han särskilt uppskattar, eftersom många barn aldrig tidigare fått möjlighet till undervisning.

– De flesta tuareger är fientligt inställda till skolor. De ser inte värdet av utbildning utan är rädda för att barnen ska förlora sina rötter och sin kultur. En del anser att om man lär barnen franska, så tappar de sin religion.

Uppskattade tält

Nomadernas mångåriga livsstil i nära samklang med naturen har lärt dem att anpassa sig till vädrets makter. Deras traditionella tält skyddar mot årstidernas variationer och är lätta att förflytta. När flyktingarna anländer till lägret får de tältmaterial som delas ut av Norwegian Refugee Council (NRC), vars insats finansieras av bland annat Sida. Tältens material och konstruktion har tagits fram i dialog med flyktingarna, för att passa deras behov.

– Norwegian Refugee Council är våra bästa samarbetspartners här i lägret, tillsammans med organisationen som står för säkerheten förstås, säger han med ett skratt och pekar på en uniformerad man utanför tältöppningen.

Nätterna i Sahelregionen kan vara rejält kalla i januari, även om temperaturen kommer en bra bit över 30-gradersstrecket på dagarna. Solens starka strålar tas även tillvara i den solfångare kopplat till en stor kastrull, som familjen har fått och använder för matlagning.

Maten som delas ut i lägret är bra, men inte tillräcklig enligt Alhader. 12 kg per person och månad är den normala ransonen enligt World Food Programme – vilket räcker till två mål om dagen. Tidigare delades hela ransonen ut som mat, men efter att många sålde delar av den för att köpa andra förnödenheter, så kom flyktingarna tillsammans med lägeradministrationen fram till att dela ut hälften som mat, och hälften som pengar att handla för.

– Att vi inte lider beror dels på att många har djur kvar i Mali, som de kan återvända och hämta vid behov. Men också på att vi Tuareger respekterar solidaritet väldigt högt. Om min granne inte har mat, då ger jag honom av det jag har, och om hans barn hungriga så bjuder jag in dem att äta med oss.

Villkorat återvändande

Krisen i Mali ser i dagsläget inte ut att vara nära någon ljusning, vilket innebär att flyktingsituationen kan bli långvarig.

– Det finns flyktingar här i lägret som aldrig kommer att återvända till Mali; en del av dem du ser, de var här redan när jag tidigare kom hit som flykting, 1994-1997.

Själv vill han inget hellre än resa hem igen, men återvändandet måste vara villkorat:

– Det måste bli fred, med ett fredsavtal på plats. Men förutsättningarna för att kunna återvända måste också finnas. Hus, brunnar, skolor, hälsocenter – allt måste byggas upp igen, först då kan vi återvända till våra tidigare liv, avslutar Alhader.

Sidansvarig: Sidas kommunikationsavdelning

  • tip a friend
  • share
Tipsa en vän