Fotograf Johan Resele, Global Reporting

I den indonesiska Aceh-provinsen dödas mer än 220 000 människor av flodvågen.

Män tittar på en båt som landat på ett hustak efter tsunamikatastrofen 2004

Fotograf Johan Resele, Global Reporting

Bilderna från det som flodvågen lämnade efter sig spreds snabbt över världen och skapade ett enormt engagemang hos allmänheten.

Lambung är ett av de nybyggda områden i Banda Aceh där många hus fortfarande står tomma.

Fotograf Fredrik Jansson

Efter tsunamin bidrog Sidas stöd bland mycket annat till att ungefär 15 000 bostäder byggdes eller renoverades, bland annat här i Lambung i centrala Banda Aceh.

Nyhet

Tio år sedan tsunamin

Publicerad: 23 december 2014 Uppdaterad: 23 december 2014

Tio år har gått sedan den jättelika tsunamivågen slog in över framför allt Indonesien, Sri Lanka, Maldiverna och Thailand. Värst drabbades den indonesiska Aceh-provinsen där över 220 000 människor dödades. Tsunamikatastrofen satte igång den kanske största humanitära hjälpinsats som någonsin gjorts. Människor i Sverige och andra länder gav rekordmycket till hjälporganisationer.

– Det var på morgonen den 26:e december som jag fick ett samtal från dåvarande Räddningsverkets internationella chef. Vi hade som rutin att ta kontakt med varandra när något stort plötsligt hände.

Och det som hände var onekligen stort. Och fruktansvärt. Johan Schaar som då var chef för Sidas humanitära enhet minns bara alltför väl den där dagen för tio år sedan. Informationen om att en stor katastrof inträffat kom framförallt från Thailand, först några dagar senare förstod man den enorma omfattningen. I den för de flesta okända, tätbefolkade indonesiska provinsen Aceh där ett inbördeskrig pågått i närmare 30 år hade hela samhällen spolats bort. Det som hänt var obeskrivligt, ändå behövde det beskrivas.

– Det första vi gjorde var att försöka skapa oss en uppfattning om vad som hänt för att snabbt komma igång och se vilka resurser vi kunde mobilisera, konstaterar Johan Schaar.

Alla ville hjälpa till

Den första tiden var kaotisk, men det var inget fel på allmänhetens vilja att bidra. Runt om i världen bidrog människor till insamlingar som snabbt nådde rekordnivåer.

– Bilderna från det som hänt spred sig snabbt över världen och det blev ett enormt engagemang. Det behövdes inga insamlingskampanjer, utan människor sökte spontant upp organisationer som kunde ta emot deras pengar, fortsätter Johan Schaar.

Det här skapade i sin tur ett annat problem, eftersom hjälporganisationerna ville uträtta så mycket som möjligt på kortast möjliga tid: hundratals organisationer skickade hjälputrustning och medarbetare, men utan att samordna med varandra.

– Många av de organisationer som fått allmänhetens förtroende hade liten erfarenhet av att arbeta under dessa extrema omständigheter, särskilt inte med långsiktig återuppbyggnad. Samtidigt började media ställa frågor om varför det gick så långsamt, vilket gjorde att organisationerna kände ännu större tryck på sig att saker skulle hända snabbt, konstaterar Johan Schaar.

Ett resultat blev att många projekt, bland annat husbyggande, startades utan att riktiga undersökningar gjorts om de långsiktiga behoven. Samtidigt insåg allt fler givare att de måste tänka långsiktigt, parallellt med att de akuta behoven tillgodosågs. Målet var att bygga upp ett helt nytt, hållbart Aceh som också skulle kunna vara bättre förberett för att klara framtida katastrofer.

Fond för långsiktig återuppbyggnad

En lösning blev den fond för återuppbyggnad som femton stora givare gemensamt satte upp tillsammans med Indonesiens regering och där även pengar från Sverige ingick.

Sex månader efter Tsunamikatastrofen flyttade Christina Wedekull till Jakarta och Aceh för att som svensk koordinatör arbeta med fondens långsiktiga återuppbyggnadsarbete.

– När jag kom till Aceh uppskattade man att det fanns 500-600 givare, och många arbetade var och en för sig, konstaterar Christina Wedekull.

Redan från början fanns beslutet att fonden skulle avslutas 2012. Det fanns också ett starkt ägarskap för återuppbyggnadsarbetet hos den indonesiska regeringen. Det här bidrog till att den misstro mot regeringen som fanns bland många i Aceh förändrades. En indirekt följd av tsunamin blev också att fredsförhandlingarna upptogs, vilket ledde till att det 30 år långa inbördeskriget tog slut.

– Än idag är det svårt att föreställa sig vilka enorma problem människor stod inför i samband med återuppbyggnaden. Men bara det faktum att en halv miljon var hemlösa, och att nästan hela befolkningen dött i vissa byar och samhällen innebar enorma utmaningar, fortsätter Christina Wedekull.

En nyckelfråga för ett framgångsrikt återuppbyggnadsarbete var att människorna själva deltog i, och hade inflytande över, återuppbyggnadsarbetet. Ett viktigt område var att stärka kvinnors ställning och inflytande så att de t ex skulle kunna äga mark, något som tidigare inte varit möjligt.

– I vissa fall fick vi kritik för att husen inte var färdigbyggda på ett år, men det handlar inte om att "smälla upp några nya hus", utan den långsiktiga planeringen är oerhört viktig. Husen skulle vara av bra kvalitet, byggas på säker mark, vatten och avloppssystem planeras och installeras, infrastruktur såsom vägar, ja det handlade helt enkelt en ny stadsplanering! konstaterar Christina Wedekull.

Stora lärdomar om vikten av samordning

Vad har då biståndsgivarna lärt sig av tsunamin? De senaste åren har Christina Wedekull bland annat arbetat på Asiatiska Utvecklingsbanken och när den stora orkanen Haiyan 2013 drog in över Filippinerna blev hon på nytt engagerad i återuppbyggnadsarbete:

– Skadorna på Filippinerna var också enorma, och det fanns en tydlig vilja från landets regering att leda arbetet. Vi kunde nu se att FN-organen, utvecklingsbankerna och civila samhället verkligen försökte samordna sig, så helt klart har vi lärt oss mycket sedan tsunamin, konstaterar hon.

Johan Schaar tycker också att det internationella katastrofarbetet fungerar mycket bättre idag än för tio år sedan.

– Tsunamin var en katastrof som skiljde sig från de vi sett, både före och efter, men de erfarenheter vi gjorde där hjälpte biståndsorganisationerna att bli bättre på sitt arbete. Idag har vi ett mer flexibelt system, som samtidigt innebär en hög grad av samordning mellan myndigheter, FN-organ och ideella organisationer.

Och fortfarande lever minnet av Aceh starkt hos dem båda. Eller som Christina Wedekull säger:

– Tiden i Aceh berörde mig oerhört mycket! Det fanns en sån vilja, framtidstro och kämpaglöd hos människor, fast många hade förlorat allt och alla runtomkring sig. Det är något som jag kommer att minnas under resten av mitt liv!

Sidansvarig: Sidas kommunikationsavdelning

  • tip a friend
  • share
Tipsa en vän