Jacqueline Jean Batiste är en av de kvinnor som berättar om sin situation i utställningen Voice of the Voiceless som nu visas på Sida.

Foto: IOM

En realistisk uppbyggnadsperiod för Haiti ligger på tio år

Publicerad: 6 februari 2012 Uppdaterad: 26 juni 2014

Jordbävningen i Haiti har beskrivits som en av de värsta humanitära katastroferna i modern tid. Många har varit villiga att bidra, men nya aktörer, rörig samordning och utslagen infrastruktur har försvårat arbetet och för många haitier är vardagen fortfarande en kamp för att klara sig. Realistiskt sett har dock återuppbyggnaden gått så bra som man kan förvänta.

 – Jordbävningen var en större katastrof än vad vi någonsin tidigare upplevt. Under de första tio månaderna behandlade vi över 300 000 patienter, sade Johan Mast, generalsekreterare för Läkare utan gränser och en av panelmedlemmarna när Sida i slutet av januari anordnade ett dialogseminarium för att samla erfarenheter och dra lärdom av katastrofinsatserna i Haiti.

Bilderna på en huvudstad i ruiner och ett oöverskådligt hjälpbehov väckte stort engagemang runt om i världen och snart strömmade pengar in till olika organisationer – både till dem med lång erfarenhet av humanitärt arbete och många års närvaro i Haiti och till dem som för första gången arbetade med en katastrof.

 De stora organisationerna samsades med frifräsare, som till exempel de amerikanska läkare som landade på flygplatsen i kostym och med portfölj i handen och ville bli körda till närmsta operationsbord.

 – Det fanns tusentals aktörer på en mycket liten yta och det är inte normalt, sade Pia Stavås Meier, internationell chef på svenska Röda korset.

Samtidigt som behovet av samordning var större än någonsin saknade Haiti sådana mekanismer. Landet var redan tidigare det fattigaste i den västra hemisfären och hade en svag och korrupt statsapparat.

Trots den haitiska statens bristande kapacitet är det viktigt att i största möjligaste mån jobba genom den för att undvika att skapa en "Republic of NGOs", konstaterade Per Byman, chef för Sidas humanitära enhet. Men Sida har inte längre något långsiktigt utvecklingssamarbete med Haiti utan deltar endast i det humanitära arbetet efter jordbävningen. Så hur ska man trots en kortsiktig insats stärka statliga strukturer och bygga för framtiden?

 – Vi ger endast stöd till organisationer som redan har verksamhet på Haiti, med erfarenhet av humanitärt arbete och som deltar i den samordning som trots allt finns, sade Per Byman och tillade att man även kan stödja förebyggande initiativ som rustar samhället för framtida katastrofer.

Även Hans Ridemark från Plan Sverige framhöll att det främsta problemet med det stora antalet aktörer inte är svårigheten att samordna utan bristen på långsiktighet. De mindre aktörerna tvingas dra sig tillbaka när resurserna är slut och riskerar att lämna människor i sticket.

Men Johan Mast från Läkare utan gränser menade att även små organisationer har en funktion att fylla. Han drog en parallell till Läkare utan gränsers första stapplande år efter grundandet 1971 då verksamheten inte alltid var välplanerad.

 – Det är viktigt att inte kväsa nya initiativ. Så länge en humanitär organisation är opartisk och ger hjälp baserad på behov kan det inte bli för många. Det finns ganska få organisationer som levererar sjukvård men fler som samordnar.

Mycket har skrivits om det långsamma uppröjningsarbetet och det faktum att hundratusentals människor bor kvar i tältlägren ännu två år efter jordbävningen. Men Mats Lundahl, professor vid Handelshögskolan och Haitikännare, lyfte fram flera ljuspunkter. Hälften av bråten är trots allt borta och två tredjedelar av dem som bodde i läger har flyttat, även om det är osäkert vart de har tagit vägen. Industrin drabbades inte så hårt som man först befarade och även bankerna klarade sig bra.

 – I Haiti är folk vana vid att ta egna initiativ och i den här situationen kan en informell ekonomi vara en fördel. Handeln pågår överallt, det finns knappt en trottoar där det inte bedrivs handel, sade Mats Lundahl.

Efter 2004 års tsunami tog det mellan fyra och sex år att bygga upp det som raserades. I Haiti tror Mats Lundahl att tio år är en realistisk uppbyggnadsperiod.

En hämsko för utvecklingen i landet är den politiska situationen. I presidentvalet i mars 2011 deltog endast 23 procent av de registrerade väljarna och den valde presidenten, Michel Martelly, har därför låg legitimitet. Med en tvivelaktig politisk struktur blir det än viktigare att skapa sysselsättning för befolkningen så att de själva kan ta sig ur krisen.

 – Det enda som finns är industrin. På Haiti tillverkar man miljontals t-shirts per vecka och på nordkusten ska man öppna en ny industripark där man räknar med 20 000 nya jobb i vår. Tyvärr är det låglönejobb men det är bättre än inget jobb alls, sade Mats Lundahl.

I samband med seminariet visades även utställningen Voice of the voiceless som är öppen för alla och visas i Sidas lokaler på Valhallavägen 199 i Stockholm fram till den 7 mars.


Sidansvarig: Sidas kommunikationsavdelning

  • tip a friend
  • share
Tipsa en vän