debattartikel

Bistånd till färre länder måste bli verklighet

Publicerad: 27 februari 2013 Uppdaterad: 19 juni 2014

Sverige måste prioritera hårdare för att vårt bistånd ska kunna göra maximal nytta och göra skillnad. De uppdrag vi nu fått från regeringen kräver bemanning och verksamhet i lika många länder som tidigare, skriver Sidas generaldirektör Charlotte Petri Gornitzka.

Svenska Dagbladet Brännpunkt 27 februari 2013, denna version publicerades på svd.se. Artikeln fanns även i en kortare version i pappersupplagan.

 Regeringen har länge sagt att svenskt bistånd ska gå till färre länder och på senare tid även pekat på att vi ska fokusera på de fattigaste låginkomstländerna. Och visst, vi har fasat ut utvecklingssamarbetet i ett antal länder sedan 2007 och har nyligen fått i uppdrag att avsluta biståndet till Burkina Faso. Men regeringen har gett oss uppdrag och strategier att genomföra som kräver bemanning och verksamhet i lika många länder som tidigare.

Samtidigt har svenskt bistånd fått i uppgift att arbeta mer och mer i postkonflikt- och konfliktländer. Ett arbete där säkerheten är kostsam och där förutsättningarna för uppföljning och kontroll är sämre och kan kräva extra åtgärder.
I den här situationen menar vi att Sverige måste prioritera hårdare för att vårt bistånd ska kunna göra maximal nytta och göra skillnad. Därför föreslår Sida i sitt budgetunderlag för 2014-2016 som vi lämnar in till regeringen 1 mars att biståndet bör fokusera till färre länder.
Vi vet att det är svåra men nödvändiga politiska avväganden och vi identifierar i huvudsak två perspektiv som bör vägleda regeringen i valet av länder.

• Det första är att rikta biståndet till människor i låginkomstländer, vilket leder till slutsatsen att det bilaterala biståndet till Irak, Bolivia, Colombia och Guatemala kan avslutas och ersättas av andra samarbetsformer. Även om fattigdomen är utbredd och inkomstklyftorna stora i dessa länder räknas de idag som medelinkomstländer. Resurserna finns men de görs inte tillgängliga för alla. Då är det inte nödvändigtvis svenskt gåvobistånd som behövs mest. Vi kan arbeta med andra metoder för att åstadkomma förändring. Vårt bilaterala stöd till dessa länder är dessutom relativt begränsat och har därmed begränsad effekt för fattigdomsbekämpningen.

• Ett andra perspektiv är ”kostnadseffektivitet”. Att sprida vårt bistånd och vår personal brett och tunt gör arbetet sårbart och mindre effektivt. Vi menar att det finns ett tiotal länder där vi idag bedömer att vårt bistånd inte är tillräckligt omfattande i relation till den bemanning i fält som krävs för hantering och uppföljning. Förhållandet mellan det stöd vi förmedlar och de kostnader vi har för att förmedla det är inte rimliga. Här finns utrymme för Sverige att antingen satsa mer på vissa länder, avsluta biståndet för andra, eller ersätta det bilaterala biståndet med andra samarbetsformer, utbyten och partnerskap.

I samtliga fall gäller att Sverige och Sida skulle kunna fortsätta att ge stöd för arbete i länderna genom exempelvis FN-systemet, företagssamverkan och det civila samhället vilket inte kräver Sidas resurser och närvaro på samma sätt.

I ett internationellt utvecklingssamarbete med allt fler aktörer och där de svenska pengarna är en allt mindre andel av totalen behöver vi vara väldigt tydliga med vilket mervärde Sverige har.
Vi vill att biståndet används för människor som inte kan få stöd på annat sätt. Det gäller då i första hand människor som lever i något av de länder som betecknas som sviktande stater, där samhällena inte har några resurser för att ta hand om sina medborgare. Där gör vårt bistånd mest skillnad.

Behoven är stora och valen är svåra. Men de är dessvärre nödvändiga. Med färre samarbetsländer frigör vi viktiga resurser till områden där Sverige och Sida kan göra större skillnad.

Charlotte Petri Gornitzka
Generaldirektör, Sida


Sidansvarig: Sidas kommunikationsavdelning

  • tip a friend
  • share
Tipsa en vän