Människor med tung missbruksbakgrund tyngs inte sällan av en uppsjö av problem. En svag social miljö under uppväxt, tidig kriminalitet och eskalerande missbruk leder till avsaknad av högre utbildning och arbetslivserfarenhet. I fängelser och kriminella kretsar utökas avståndet till övriga samhället och intravenöst missbruk i synnerhet leder till hög risk för bl.a. Hepatit C och HIV. Många drabbade personer lider dessutom av något obehandlat psykiskt funktionshinder. Idag nås målgruppen av stöd- och vårdinsatser från myndigheter, hälso- och sjukvård och frivilligorganisationer med olika grad av framgång.
En mängd behandlingsmetoder finns att tillgå, men oftast ligger den största svårigheten i att etablera och upprätthålla en god kontakt med missbrukaren. Bland annat används sprutbyten i Finland och Estland som ett sätt att knyta kontakter med intravenösa missbrukare. Vilka lärdomar går att dra ifrån grannländerna, och vilka andra arbetsmetoder har visat sig effektiva i regionen?
