Humanitära behov hos civilbefolkningen är ofta en följd av krig och konflikter. Därför arbetar humanitära hjälparbetare många gånger i miljöer där militära operationer pågår.
De som arbetar med humanitärt stöd i sådana områden måste naturligtvis ha bra fungerade kontakter med militären, säger Per Byman. Men det humanitära biståndet får absolut inte uppfattas som en del av en militär strategi att vinna civilbefolkningens förtroende eller som ett stöd till en viss sida i konflikten.
- Vårt mandat är att lindra nöd och rädda liv utifrån de grundläggande principerna om humanitet, oberoende, opartiskhet och neutralitet.
- Det gäller oavsett bakgrunden till konflikten och oavsett vilka länder som står för den militära närvaron, i Afghanistan och Irak såväl som Somalia och Demokratiska Republiken Kongo.
Börjar man tumma på de här principerna och acceptera militärt stöd vid humanitära insatser i farliga områden kan det drabba både hjälparbetarna och de hjälpbehövande, betonar Per Byman.
- Även om avsikten är att underlätta en humanitär insats kan resultatet bli det rakt motsatta – att vi uppfattas som en part i konflikten och därmed en militär måltavla.
- Vi inom den humanitära sektorn kan bara vinna människors förtroende genom att agera neutralt och oberoende. Det är vårt bästa skydd.
Under senare år har det blivit svårare att genomföra humanitära insatser, konstaterar han. Kriser och konflikter har blivit mer komplicerade och brutala, och samtidigt har misstron mot västerlänningar ökat.
- Det finns hos en del en misstanke att vi i väst har en dold agenda med våra hjälpinsatser och inte enbart agerar av humanitära skäl. Det gör det än viktigare att vi uppträder neutralt och oberoende!
Samordning avgörande
Samordning, svarar han på frågan om vad som är den enskilt viktigaste frågan för att det humanitära biståndet ska fungera effektivt. Han har arbetat med humanitära frågor i snart 20 år, bland annat i Bosnien i samband med konflikten på Balkan. Där strömmade hjälpen in från olika länder och givare utan någon större samordning eller behovsbedömning, och resultatet var ibland förskräckande.
- Ett land skickade en lastbil full med bearnaisesås i små pappförpackningar. Den stod och blockerade vägen för andra, mer angelägna, transporter.
- Någon annan skickade stora containrar med vattenflaskor till ett område som är känt för sina goda och hälsosamma källor och som inte alls led brist på vatten. Totalt fanns det omkring 4 000 hjälporganisationer på plats, och det gjorde inte hjälpen särskilt effektiv!
Idag har FN ett tydligt samordnande ansvar vid humanitära aktioner. Det här ansvaret stadgas i FNs resolution GA 46:182 som antogs 1991 och som Sverige var med och drev igenom. Men det händer fortfarande att enskilda länder eller organisationer agerar på egen hand för att vinna politiska poäng på hemmafronten eller stärka sin position i det drabbade landet.
- Sverige accepterar inte sådana soloinsatser. Enbart de organisationer som deltar i den FN-ledda organiserade samordningen vid en katastrof får Sida-stöd, understryker Per Byman.
- Många aktörer som agerar på egen hand väljer ofta enkla insatser i områden som är lätta att ta sig till. Men vårt ansvar innebär att vi ska nå alla drabbade med den hjälp de behöver.
Andra viktiga områden är gemensam behovsbedömning och effektiv logistik.
- Gemensam behovsbedömning låter kanske inte lika dramatiskt som att leverera matpaket och filtar. Men om alla givare ska skicka ut folk för att avgöra vad som behöver göras innan de kan agera – ja, då riskerar vi stora förseningar och allmänt kaos.
FN-systemet har kommit en bra bit på väg när det gäller gemensam behovsbedömning. Sida stödjer även ett nytt, liknande system för frivilligorganisationer, ACAPS, som ska samordnas med FN:s bedömningar. Då får man väl grundade beslut om insatser och en kvalitetssäkring för givarna.
Logistiken, det vill säga allt från transporter och annan kommunikation till bostäder för de drabbade och försörjning av hjälparbetare, måste fungera smidigt och samordnat. Detta för att hjälpinsatsen ska fungera så effektivt som möjligt och för att minimera eventuella negativa effekter av insatsen för det drabbade samhället.
- Sverige är bra på de här områdena, och vi deltar aktivt i FNs ansträngningar att utveckla rutinerna vid kriser och katastrofer. Det finns alltid sådant som kan göras bättre, betonar Per Byman.
Efter tsunamikatastrofen 2005 tillsattes en utvärderingsgrupp, Tsunami Evaluation Coalition, där bland andra FN och Sida ingick. Gruppens uppdrag var att granska hur insatserna efter katastrofen fungerade och komma med förslag om förbättrade rutiner. I gruppens slutrapport presenterades en rad förslag som har fått betydelse vid efterföljande katastrofer, bland dem jordbävningskatastrofen i Haiti.
- De viktigaste slutsatserna handlar just om effektiv samordning och behovsbedömning. Man betonar också vikten av att samarbeta med lokalbefolkningen och lokala organisationer. Det ha hänt att givarsamfundet tar över vid en katastrof, och glömmer att de lokala krafterna har den bästa kunskapen om den egna miljön.
Viktigt är också att ha med ett långsiktigt perspektiv vid katastrofinsatser.
- När det svenska Räddningsverket deltog i en insats efter en översvämning i Moçambique hade man också kurser för landets räddningsverk i hur man evakuerar människor vid katastrofer. Även i Vietnam har vi deltagit i en liknande insats.
Per Byman lyfter också fram initiativet med ”cash-for-work”, alltså betalt för jobb, efter en katastrof. Det innebär att lokalbefolkningen får viss ersättning för att till exempel vara med och röja upp efter en jordbävning. Cash-for- work-program har genomförts vid olika typer av katastrofer i bland annat Kenya och Somalia och prövas nu i Haiti.
- Genom att betala människor en lön får man snabbt igång de lokala marknaderna och därmed den lokala ekonomin. Det betyder mycket för att samhället ska börja fungera igen.
En humanitär insats kan övergå i ett mer långtgående utvecklingsbistånd. Men det händer att en humanitär insats kan avslutas för att situationen har återgått till normalläge. Sidas stöd till ett flyktingläger i Norra Uganda är ett sådant exempel.
- Säkerhetssituationen i området har förbättrats, så nu börjar flyktingarna kunna återvända hem till sina byar igen och lägret kan stängas. Det känns naturligtvis mycket bra även för oss.
Lästips - mer om bistånd och säkerhet: Intervju med forskaren och Afghanistankännaren Andrew Wilder .
