I länder med utbredd fattigdom är naturresurser i form av odlingsbar mark, fiskevatten, skogar och betesmarker oerhört viktiga för det lokala samhället av flera skäl. Först och främst därför att resurserna bidrar till lokalbefolkningens livsmedelsförsörjning. Men också därför att försäljningen av ett eventuellt överskott inbringar penninginkomster som ger människorna möjlighet att köpa in varor som de själva inte kan producera.
På många håll står det lokala nyttjandet av jordbruksmark och andra naturresurser dessutom för en betydande andel av ett lands kapitalintäkter.
Naturresurserna kan alltså bidra till ländernas ekonomiska utveckling och tillväxt, vilket naturligtvis främjar fattigdomsbekämpningen. Dessutom är det viktigt främja ett uthålligt nyttjande av naturresurser. Ett sätt att göra detta är att se till att lokalbefolkningen inte bara ges möjlighet att förvalta resurserna utan även har säker tillgång till dem genom formell förfoganderätt.
En fråga om mänskliga rättigheter
Möjligheten att påverka hur den jordbruksmark som du odlar ska användas är också en fråga om demokratiska och mänskliga rättigheter. Det handlar om något så grundläggande som att kunna trygga livsmedelsförsörjningen till den egna familjen och samhället. Men genom att stärka brukarnas tillgång och förfoganderätt till exempelvis odlingsbar mark så uppmuntras de också att investera kapital och förbättra sitt jordbruk. Sådana insatser ökar även förutsättningarna för att resurserna förvaltas på ett långsiktigt hållbart sätt som kan trygga försörjningen för framtida generationer. Genom erfarenhet vet vi att människor som ansvarar för hur resurserna ska utvinnas också blir bättre på att hushålla med dem. Det spelar mindre roll om ägandet är individuellt eller kollektivt.
Ökat intresse för markresurser
Det finns även andra anledningar till varför Sida och Sverige väljer att stödja insatser som stärker lokalbefolkningars rättigheter till naturresurser. I en värld där den globala konkurrensen om markresurser hårdnar som en följd av stigande priser på livsmedel och ett ökat intresse för biobränslen är det viktigt att reda ut vem som egentligen äger marken. I många länder står staten som ägare till skogar och annan mark trots att resurserna i praktiken nyttjas av lokalbefolkningar som av hävd betraktar sig som de rättmätiga ägarna till dessa. Tryggade markrättigheter är många gånger en förutsättning för att kunna uppnå hållbara investeringar i jord- eller skogsbruksproduktion.
Sida stödjer reformarbete
Sida både stödjer och samarbetar med ett antal nätverk, stiftelser och organisationer som arbetar globalt med frågor som rör bland annat äganderätt och markrättigheter. Däribland International Land Coalition , FN-organet UN Habitat och Global Donor Platform for Rural Development.
Dessutom stödjer Sida arbetet med att reformera exempelvis marklagstiftningen på nationell nivå i ett antal samarbetsländer. Sida kan bistå institutioner och myndigheter med att införa lagar, riktlinjer och strategier, till exempel. Bland annat genom att stärka och utveckla deras kapacitet. Inte minst i Afrika, där uppemot 90 procent av all mark saknar en formell, registrerad ägare. Att ta fram lagfarter för all mark är en kostsam process och inte något som alla länder har råd med. Det behövs olika tillvägagångsätt för att garantera att invånarna för en säker och långsiktig tillgång till sina marker och de naturresurser de brukar.
En annan fråga är vilka som får tillgång till marken. Oklara ägarförhållanden ligger inte sällan till grund för utdragna konflikter om naturresurser. Även kvinnors äganderätt är viktigt att värna om och något som Sida jobbar med att stödja.
Nya riktlinjer för ansvarsfull markanvändning finns nu framtagna - om än på frivillig basis. Det är ett arbete som Sverige har varit pådrivande i, och som lägger en god grund för det fortsatta arbetet med förvaltningen av användning av mark, fiske och skog.
Tydligt ägande minskar exploatering
Ett bra exempel på ägarreformer inom jordbruket hittar vi i Etiopien, där Sida bland annat har medverkat till att ungefär 4 miljoner hushåll har kunnat formalisera sitt markinnehav med hjälp av ett slags certifikat.
I Mocambique och Tanzania har det bland annat handlat om att formalisera kollektiva rättigheter till jordbruksmark och skogar som lokalsamhällen räknar som sina egna, så kallade community lands, även om de nyttjas individuellt.
