- Sida bör vara ett levande laboratorium med högt i tak, där man får pröva olika metoder och ha ett långsiktigt perspektiv. Det måste finnas utrymme för kreativa och oväntade insatser, även om det innebär att ta risker, sade Woolcock bland annat.
En av de hetaste biståndsdiskussionerna just nu handlar om resultat. Vad leder olika insatser till, vilka insatser är mest effektiva och hur kan vi beskrivna resultaten?
Frågorna är rimliga, men det enkla ordet ”resultat” kan betyda många olika saker, konstaterade de medverkande i Development Talk den 8 november med rubriken Capturing and Communicating Results of Complex Contributions, Opportunities and Challenges for Sida.
Vi måste göra tydligt vad vi menar när vi talar om resultat: Resultat av vad, för vem och vilken typ av resultat, underströk Lennart Pecka, Sida, som inledde seminariet.
- Talar vi om resultat för den enskilde individen i mottagarlandet? Grupper som kvinnor, fattiga, unga? Eller kanske en by, hela landet eller en region?
Ytterligare en aspekt att ta hänsyn till är när bedömningen av resultat görs, eftersom ett resultat inte är statiskt utan växer fram över tid, fortsatte Lennart Peck inför de drygt 80 koncentrerade och flitigt antecknande åhörarna. Styrkan i sambandet är också viktig. Har den insats man granskar varit både nödvändig och tillräcklig för att åstadkomma förändringen? Eller nödvändig men inte tillräcklig – vilket innebär att andra aktörer också har medverkat? Eller varken nödvändig eller tillräcklig, men har ändå bidragit till att förändringen blev möjlig?
- Det svenska biståndet ska ju just bidra till att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor. Och det är i det perspektivet vi bör se biståndets resultat, sammanfattade Peck.
Så var det dags för Michael Woolcock, professor, specialist på utvecklingsfrågor och knuten till forskningsavdelningen på Världsbanken. Han är en flitigt anlitad föreläsare världen över och inledde sitt anförande med att berömma Sida.
- Ni har kommit långt i era diskussioner om resultat i bistånd. Jag blir ofta ombedd att föreläsa om detta – men sällan på den här nivån!
Politiker i många länder önskar snabba och lättolkade resultatredovisningar av olika biståndsinsatser, fortsatte Woolcock. Men det kravet riskerar att styra biståndet i banor som varken är effektiva eller meningsfulla. Woolcock liknade biståndet vid en ”jättestor maskin med många rattar i en oförutsägbar omvärld”. Frågan är vilka rattar man ska vrida på, och hur mycket, för att åstadkomma väl fungerande stater med lyckliga människor.
- Biståndsarbetare är inte tekniker som tillämpar kända lösningar. Vi arbetar i en komplex och oförutsägbar omvärld och det måste få prägla vårt jobb.
Ofta har beslutsfattarna orealistiska föreställningar om hur fort en samhällsförändring kan komma till stånd, menade professorn. Till exempel hur lång tid det tar att etablera rättsstatsprincipen i länder som tidigare styrts efter andra, mindre demokratiska principer.
Vad lär oss historien? Att det går snabbt? Inte alls, underströk Woolcock och citerade tidigare brittiske premiärministern Gordon Brown som sagt att ”den svåraste perioden när man ska bygga en rättsstat är de första femhundra åren”.
- Ska vi då ge upp efter fem, tio eller femton år bara för att det inte finns några tydliga och mätbara resultat? Absolut inte. Men när vi är engagerade i sådana långa processer måste vi lära oss att skilja ut vilka förändringar som är angelägna och som vi bör stödja och vilka som kan skada och som vi därför bör försöka motverka.
Även Woolcock, underströk hur viktigt det är att välja en rimlig tidpunkt när man bedömer resultat.
- När man arbetar med frågor som demokrati eller jämställdhet kan situationen bli lite värre innan den blir bättre, eftersom arbetet väcker motstånd bland etablerade maktgrupper. Andra insatser kanuppvisa imponerande resultat på kort sikt, men lämnar inga bestående spår. Om vi bedömer resultatet vid fel tidpunkt riskerar vi att dra fel slutsatser.
Woolcock varnade också för en övertro på att generalisera, och exemplifierade med en insats i Indonesien som han varit engagerad i.
- Programmet fungerade i Indonesien – men det betyder inte att det också skulle fungera i Afghanistan till exempel! Faktum är att vi var tvungna att göra lokala förändringar även inom Indonesien.
Att det inte går att leverera lättuggade resultat innebär inte att biståndsinsatser ska fredas från utvärdering, framhöll Woolcock. Trenden att kräva snabba och kvantifierbara resultat är internationell. Men det går ofta att skapa ”fickor” i verksamheten med en mer nyanserad, seriös och långsiktig syn på resultat. Han framhöll sin egen arbetsplats Världsbanken som ett bra exempel på en sådan miljö.
Hans råd till Sida var att bygga in en lärande kultur i biståndsprogrammen så att det blir möjligt att göra relevanta ändringar efter hand.
I programmet ingick också konkreta exempel på Sidas arbete med resultat i komplexa miljöer, nämligen resultatstyrning i västra Balkan och en gemensam utvärdering av biståndet till Sri Lanka, Vietnam och Laos under nära 50 år.
Charlotte Örnemark från Nordic Consulting Group som deltog i arbetet med resultatstyrning i Balkan varnade för att styrning med resultat i fokus ofta blir en form av expertstyre.
- Vi måste ge makten över jobbet tillbaka till dem som arbetar på fältet. Resultatstyrning ska vara en metod som underlättar den dagliga styrningen– inte kontroll uppifrån, slog hon fast!
Seminariet anordnades av Sidas enhet för utvärdering och uppföljning, som ett led i myndighetens arbete att bli ännu bättre på att bedöma och analysera resultat.
Läs mer om den största utvärdering av Sidas bistånd som någonsin har gjorts, av det svenska biståndet till Vietnam, Laos och Sri Lanka som pågick i 45, 38 respektive 53 års tid.
