Konferensen, den 23-24 mars i Uppsala, var den första av fyra internationella konferenser som arrangeras av CSD, Centrum för hållbar utveckling vid Uppsala Universitet, i samarbete med Sidas Team Civila Samhället (CIVSAM) och Dag Hammarskjöld-stiftelsen.
Diskussionerna under konferensen visade att medan ”det civila samhället” inom biståndet har blivit ett begrepp laddat med positiva förväntningar, är det mycket mer problematiskt inom forskningen.
Flera forskare påpekade att civilsamhället är sammansatt av grupper med olika och ibland motstridiga intressen, och med varierande sätt att organisera sig.
Några forskare menade att såväl biståndsaktörer som politiker gärna vill framställa det som att det civila samhället kännetecknas av organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter och präglas av demokratiska värderingar. Men i vissa länder organiserar sig människor snarare främst efter släkt- eller etniska uppdelningar.
Ett annat exempel handlade om fattiga bönders organiserade protester mot lokala makthavare i Indien, där protesterna verkar ha lyckats främst på grund av att de var våldsamma. Flera forskare nämnde att man gärna ”glömmer” och har svårt att analysera de mer problematiska krafter som agerar i samhället utanför staten och marknaden, till exempel kriminella nätverk och religiösa fundamentalister.
Det lyftes även fram att det varierar väldigt kraftigt över världen huruvida det är möjligt att få genomslag, eller ens få finnas till. Bland annat redogjorde zimbabwiska Amin Kamete, forskare vid Bangor University i Wales, för hur staten på en mängd olika sätt kan motarbeta människors fria organisering och möjlighet att påverka.
I Latinamerika finns däremot exempel på så kallade NGOs (Non Governmental Organizations) och sociala rörelser som framgångsrikt kämpat för demokrati eller exempelvis tillgång till utbildning.
Bland talarna på konferensen återfanns andra framträdande forskare såsom Nandini Sundar, professor i sociologi vid Delhi University, Evelina Dagnino från University of Campinas i Brasilien samt professor Lars Trägårdh från Ersta Sköndal Högskola. Duncan Okello (Society for International Development, Kenya) och Brian Kagoro (Action Aid, Afrika), båda ledande personer från det civila samhället i Afrika, gav presentationer från ett ”praktikerperspektiv”, medan Hamdi Hassan (Statsrådsberedningen) fokuserade på Mellanöstern.
Fyra viktiga slutsatser från konferensen:
- Det går inte att vare sig analysera eller med bistånd stödja aktörer i det civila samhället på ett bra sätt utan att förhålla sig till hur staten ser ut och hur ett lands regering agerar. Staten och det civila samhället är i hög grad formade genom ömsesidig påverkan.
- De värderingar (exempelvis om alla människors lika värde) som man bär med sig och vill främja som biståndsgivare är viktiga verktyg för att främja demokratisering. Men samtidigt kan de innebära en styrning som inte alltid motsvarar lokala organisationsformer eller processer. Detta faktum gör såväl kontextspecifika analyser som nära dialog angeläget inom biståndet.
- De aktörer som kanske har mest potential att bidra till demokratisering, exempelvis löst sammanhållna sociala rörelser eller aktivistgrupper, är viktiga men ofta svåra att stödja utifrån ett effektivt och hållbart sätt. Samtidigt som principerna om biståndseffektvitet ger nya möjligheter till anpassning, finns det en tendens hos många biståndsgivare att ställa striktare krav på rapportering kan försvåra sådana samarbeten.
- Det är positivt att den svenska policyn för stöd till civilsamhällesorganisationer i biståndet har en enligt forskningen välgrundat nyanserad bild av det civila samhället och dess möjligheter att bidra till demokrati.
För mer information om årets konferens och kommande konferenser 2011-2013 kontakta: Mattias Jonsjö, Team Civila Samhället, Sida 
Mia Melin, Centrum för Hållbar Utveckling (CSD), Uppsala Universitet 
Se även www.csduppsala.uu.se
