Linda Polmans uppmärksammade bok Kriskaravanen – Vinnare och förlorare i biståndsindustrins spår, som nu ges ut på svenska, har redan fått en del kritik, bland annat för faktafel och brist på referenser. Men hennes moraliska frågeställning kvarstår: ska man ge hjälp till alla i en humanitär katastrof, oavsett vad de använder den till?
- Att ge nödhjälp utan att tänka på politiska konsekvenser är naivt och oansvarigt. När hjälporganisationer verkar i ett sammanhang där bistånd skadar mer än det hjälper borde de låta bli, säger Linda Polman när hon talar på ett ABF-seminarium i Stockholm.
Frågan är inte ny. Inom humanitärt bistånd har man länge uppmärksammat problematiken och utvecklat olika analysinstrument för att kunna göra riskbedömningar i samband med insatser så att biståndsmedel inte ska kunna användas för att stärka en stats militära förmåga. Ett minimikriterium som man ofta refererar till är ”Do No Harm” – det humanitära biståndet skall åtminstone inte bidra till en förvärrad situation.
Läsaren ställs inför moraliska dilemman. Om du är biståndsarbetare i Sudan, där människor svälter, en väpnad konflikt pågår och milismän tvingar av dig ”skatt” på allt humanitärt bistånd som förs in – pengar som används till att köpa vapen och mat till de väpnade grupperna – ska du då fortsätta insatsen eller retirera, med risk för att människorna i flyktinglägren dör?
Humanitära organisationer arbetar efter det så kallade ”humanitära imperativet”, där det internationella samfundet har en skyldighet att ingripa för att rädda liv och lindra nöd när den drabbade staten inte vill eller kan ta hand om den drabbade befolkningens behov. Det humanitära biståndet är per definition neutralt, opartiskt och oberoende.
Framför allt är det ickestatliga organisationer som kritiseras i boken. Karavanen av Ingos, ”International non-governmental organisations”, men även det Linda Polman kallar Mongos, ”My own non-governmental organisation”, dras till krig och katastrofer i en alltmer kommersiell logik.
Bo Göransson, tidigare generaldirektör på Sida, håller till viss del med Polman om att det är beklagligt att den humanitära hjälpen blivit marknadsanpassad.
- Samtidigt måste vi fråga oss hur det har blivit så. Vem har bestämt det? Det är vi, väljarna i väst som har tvingat humanitärt bistånd in på marknaden. Det är vi som har bestämt att vi vill låta folkvalda bestämma om vår militärbudget och vår barnbidragsnivå, men att betala humanitärt bistånd genom gala-arrangemang, säger han på ABF-seminariet där han fungerar som diskussionspart med Polman.
I dag är 15 procent av Sveriges samlade bistånd humanitärt och utförs av Sida. Linda Polman säger sig inte vara emot bistånd. Men hon vill skapa debatt om riskerna i humanitära insatser.
- Det är hög tid att vi gör fler undersökningar om det här, så att vi får faktiska siffror på hur mycket bistånd som hamnar i krigande parters fickor, säger hon.
Bo Göransson tycker att det är en viktig bok för att skapa debatt kring biståndet och den humanitära hjälpen.
- Det är en enkel bok och det kan vara bra, men jag saknar en del perspektiv i den, säger han, och nämner politiska, lokala och långsiktiga perspektiv.
Biståndsgivare och organiationer vet att det är riskfyllt att vara verksam i en konfliktsituation, både när det gäller det humanitära biståndet som det mer långsiktiga utvecklingssamarbetet. Det kräver såväl noga planering som systematisk uppföljning.
Ibland behöver biståndet ta risker av olika slag för att kunna nå positiva resultat för de människor som lever i fattigdom och vars möjligheter att ta sig ur sin situation försvåras på grund av konflikt eller katastrofer. För vad är alternativet? Att inte rädda liv där vi kan eller att inte investera i fred och fredsprocesser?
Linda Polman vill inte ge några lösningar eller svar i sin bok. Hon skojar och säger att om hon hade haft svaren skulle hon ”varit en välbetald konsult och inte en frilansjournalist och skribent”. Men hon drar några slutsatser.
- De olika aktörerna måste arbeta tillsammans för att koordinera och ha gemensamma mål. Går man ihop blir man en starkare kraft och samarbete förbättrar hjälparbetet, säger hon.
