Huvudsyftet med seminariet var att föra vidare kunskap och erfarenheter från trettio år av samarbete. De nio seminarier som hölls under dagen berörde en mängd ämnen och frågeställningar – alltifrån jämställdhetsfrågor till det vilka lärdomar man kan dra från återuppbyggnaden efter orkanen Mitch.
Från Centralamerika deltog ett tiotal personer i diskussionerna. En av dem var Mauricio Gomez, tidigare nicaraguansk biståndsminister med erfarenhet från arbete under fyra (!) presidenter.
– När jag började arbeta med biståndet kring 1992 hade vi 500 projekt som skulle administreras. Vi skulle delta i konsultativa grupper och utarbeta fattigdomsbekämpningsstrategier. Idag kan jag se att vi inte klarade av att bygga långsiktigt hållbara strukturer med alla dessa krav. Det fanns ingen flexibilitet, vi var bundna av projekt och multilateralt stöd, och utrymmet att handla utifrån de behov vi själva ansåg vara viktiga var alltför litet, konstaterade Mauricio Gomez.
Hans Magnusson, chef för konflikt- och postkonfliktländer på Sida, poängterade att i Nicaragua har samarbetet skett med den sittande regeringen, något som ofta inte är möjligt i många konflikt- och postkonfliktländer. Samtidigt har olika delar i den nicaraguanska statsapparaten fungerat olika bra:
– Polisväsendet i Nicaragua har fungerat bra, men domstolsväsendet har varit – och är – starkt politiserat. Ett av huvudproblemen i dagens Nicaragua är att det inte finns tillräckligt med politiskt stöd för att komma åt gamla, ineffektiva och korrupta strukturer.
Vad kunde givarna ha gjort bättre när de upptäckte att det fanns missförhållanden och korruption?
Mauricio Gomez ansåg att de borde ha sagt ifrån tydligare. Det behövs mer av öppen och rak debatt.
– Jag tycker att man ska stärka dialogen inom givar- och mottagarsamhället om hur biståndet kan bli så effektivt som möjligt. Det är bra med debatt och ifrågasättande! Efter regeringsskiftet 1990 hade vi massor av entusiastiska besökare från givarländerna. Ambassadörerna förde en öppen diskussion med oss och det civila samhället. Idag är ambassadörerna tysta och det är mycket svårt att få igång en dialog med civilsamhällets organisationer. Jag vet inte varför det är så.
Vems ansvar är det egentligen när givare drar sig ur ett land? Hur ska det internationella samfundet agera om det plötsligt uppstår stora luckor i planerad verksamhet när ett eller fler länder drar sig ur ett samarbete?
Detta diskuterades på seminariet ”Experiences on Division of Labour and the Paris Principles when phasing-out.”
Parisdeklarationen anger tydligt behovet av samordning mellan givarna när ett samarbete ska fasas ut. Än så länge finns det dock inga mekanismer eller system som styr hur detta ska gå till. I panelen ingick bland annat Honduras biståndsminister Julio Cesar Raudales och Brenda Killen från OECD-ländernas biståndsorgan DAC.
– Hur vi arbetar med utfasningar är en läroprocess som vi precis påbörjat och därför är jag mycket glad över att detta seminarium genomfördes. Det finns mycket från denna diskussion som jag kommer att kunna ta med mig vidare, konstaterade Brenda Killen från OECD/DAC.
