COP 15 avslutades först eftermiddagen den 19 december, efter två veckors förhandlingar och en sista utdragen nattmangling. Men det blev aldrig det juridiskt bindande avtal som alla hade hoppats på. Endast en politisk överenskommelse, Copenhagen Accord, kunde uppnås. Bara runt 50 av de 194 länder som var med och förhandlade har ställt sig bakom överenskommelsen, däribland EU:s medlemsländer.
– Det är svårt att kalla detta annat än ett misslyckande, men förhoppningarna var nog också för högt ställda, säger Elisabeth Folkunger, klimatrådgivare på Sida och deltagare i den svenska förhandlingsdelegationen under Köpenhamnsmötet.
Klyftor synliggjordes
– Toppmötet tydliggjorde klyftor mellan länder och olika grupperingar. Misstroendet mellan gruppen av utvecklingsländer, den så kallade G77-gruppen, och utvecklade länder har existerat under en längre tid.
Men även inom G77 var splittringen stor. Klimatfrågan tenderar att ställa de olikheter som råder mellan de fattigaste nationerna, de resursstarka utvecklingsländer med stora utsläpp, de oljeproducerande länderna och önationerna på sin spets. En differentiering mellan utvecklingsländerna har diskuterats vid åtskilliga tillfällen men anses väldigt kontroversiell.
– Det är en komplex fråga. Fördelarna att tala som en röst har hittills ansetts överväga, förklarar Elisabeth Folkunger.
De många utspelen under COP 15, liksom det urvattnade resultatet har fått en del kritiska röster att höjas mot det danska ordförandeskapet och mot FN-systemets förmåga att hantera klimatfrågan. En del länder - såsom Bolivia, Kuba och Venezuela - använde det hårt mediebevakade forumet för att föra fram sin egen politiska agenda utan någon som helst koppling till klimatförändringar.
En lös förbindelse
Överenskommelsen Copenhagen Accord innebär bland annat en avsiktsförklaring att temperaturökningen ska hållas under 2 grader, att en lista över ländernas mål för utsläppsminskningar sammanställs, etablerandet av ”Copenhagen Green Climate Fund”, samt mål för kort- och långsiktig finansiering av utsläppsminskning, inklusive REDD (minskad avskogning), anpassning, teknik och kapacitetsuppbyggnad.
Trots att alla länder inte är ense om den politiska överenskommelsen finns det några områden där stöd behövs omgående för att ge trovärdighet. Här har Sida en roll att spela, menar Elisabeth Folkunger.
– Men eftersom det bindande avtal först förväntas antas i Mexico i november i år är det i dagsläget knepigt att säga hur det påverkar biståndet i praktiken, säger Sidas klimatrådgivare vidare.
Hon nämner dock kapacitetsuppbyggnad, stöd till planering och implementering av anpassningsåtgärder som ett viktigt område. Även hjälp med att ta fram strategier för utsläppsminskningar i utvecklingsländer samt stöd för att kunna mäta och rapportera klimatåtgärder och rusta länderna för deltagande i REDD-mekanismen, kan bli aktuellt i en nära framtid.
Köpenhamnsmötet tydliggjorde även behovet av att förbättra koordinering mellan biståndsgivare på landnivå.
– Sida kan exempelvis driva på för att medel till klimatinsatser används effektivt i linje med den så kallade Accraagendan, påpekar Elisabeth Folkunger.
