– En av de viktigaste rollerna inom biståndet blir att ta bort alla flaskhalsar som hindrar en effektiv klimatfinansiering, menade Olof Drakenberg, Sidas externa expertstöd för miljöekonomi vid Göteborgs universitet.
Han inledde seminariet med att presentera sin rapport ”Old, new and future funding for environment and climate change – the role of development cooperation”.
De klimatpengar som utlovades under Köpenhamnsmötet uppgår till 10 miljarder dollar per år från 2010 till 2012 och år 2020 kommer beloppet att vara uppe i 100 miljarder dollar per år. Stora flöden av pengar kommer framförallt att satsas på anpassning till klimatförändringarna men även utsläppsreducering och teknikutveckling.
Resurserna kommer att slussas utanför de vanliga biståndskanalerna och inom utvecklingssamarbetet kommer man i första hand att ge stöd till kapacitetsutveckling för att hantera den nya finansieringen. Sida kan exempelvis bidra med att stärka utvecklingsländernas regeringar och ge dem möjlighet att delta i förhandlingar på hög nivå.
Utgå från de fattigas perspektiv
– Ett viktigt område är att bidra med kunskap så att de fattigas perspektiv finns med då man diskuterar finansieringsfrågan – något som Sida redan arbetar med idag, konstaterade Olof Drakenberg.
Andra lösningar som rekommenderas i rapporten är att försöka stärka kapitalmarknaden för att få igång initiativ inom den privata sektorn och arbeta mer med multilaterala finansiella organisationer. Utvecklingsländerna behöver också få kunskaper i att analysera och bedöma klimatförändringarnas risker.
– Länderna måste få en överblick så att de själva kan göra genomtänkta bedömningar.
Parisagendan blev rött skynke
Jan Cedergren, ordförande i Anpassningsfondens styrelse, har erfarenhet av både klimatfinansiering och biståndseffektivitet. Han har tidigare arbetat i OECD/DAC med Parisdeklarationen, en överenskommelse mellan givar- och mottagarländer om hur utvecklingssamarbetet ska bli mer effektivt. En av de centrala delarna i Parisagendan är ägarskap, vilket innebär att man arbetar genom utvecklingsländernas egna system.
Under klimatförhandlingarna gjordes försök att ta upp Parisdeklarationen, men det stötte på stort motstånd från utvecklingsländerna. Många menar att frågan är ett rött skynke för klimatförhandlarna från Syd.
– De anser inte att klimatfinansiering är bistånd utan vill hellre använda ordet kompensation och i det sammanhanget passar inte Parisagendan in, konstaterade Jan Cedergren.
Han menade att biståndet bör användas som smörjmedel snarare än att bidra till finansieringen av behov kopplat till klimatförändringarna. Det är orimligt att dessa stora satsningar ska betalas ur biståndet, som istället bör användas till att uppfylla millenniemålen.
Anpassningsfonden, med Jan Cedergren som styrelsens ordförande, har förhållandevis lite pengar, 450 miljoner USD fram till år 2012. Han menade däremot att den är intressant av ägarskapsskäl, eftersom majoriteten av styrelsemedlemmarna kommer från utvecklingsländer.
– Fonden kan därför vara en nagel i ögat på givarländerna. Den fungerar effektivt men bemöts med en enorm misstro för att den styrs av utvecklingsländer.
Arbeta genom ländernas egna system
– Skapa inte nya strukturer och fonder. Stärk istället ländernas egna system och utgå ifrån de sektorer som finns inom exempelvis vatten, jordbruk och energi.
Det uppmanade Anders Nordström, Sidas generaldirektör. Han hade tidigare samma position på WHO och arbetade med att bilda the Global Fund to fight AIDS, Tuberculosis and Malaria. Anders Nordström menade att vi inför klimatutmaningen måste dra lärdomar av tidigare arbete även om dessa utmaningar ser olika ut.
– Jag är stolt över det arbete vi utförde med fonden men vi gjorde också en del misstag. Mycket av arbetet går stick i stäv mot Parisagendan. Vi strävade efter att inte bilda nya strukturer eller utveckla nya planer men det följdes inte. Det ledde exempelvis till att det omfattande hiv/aids-arbete som redan satts igång på flera håll inom hälsosektorn kollapsade, konstaterade Anders Nordström.
Genom att undvika nya fonder minskar både transaktionskostnader och risker och samordningen blir bättre.
– Huvudsatsningen måste ske på landnivå för att se hur man långsiktigt ska kunna finansiera en bred sjukvård med exempelvis skatter. Även om ett ökat antal hivsmittade nu har tillgång till mediciner har vi inte löst de underliggande systemproblemen.
Nya tankar kring finansiering
I debatten efteråt diskuterades nya sätt att finansiera de insatser som behövs för att möta klimatförändringarna, bland annat lån och garantier som kan ge större utväxling för biståndet och mottagarna samtidigt som det attraherar större privata investeringar.
Johan Schaar, avdelningschef MILJÖSAM, avslutade debatten:
– Förtroendet mellan industriländer och utvecklingsländer nådde botten i Köpenhamn och det måste vi nu arbeta med. Men vi kan konstatera att biståndets roll blir mindre en fråga om resursöverföring – istället måste vi bygga kapacitet för att utvecklingsländerna ska kunna hantera nya finansiella flöden. I det arbetet kommer ägarskapsfrågan att vara central.
