Resolutionen fyller 10 år i år och det kan samtidigt konstateras att i moderna konflikter är det farligare att vara kvinna än att vara soldat. De frågor som diskuterades på seminariet var vad det innebär att stärka kvinnors deltagande på lika villkor, vilka de mest effektiva strategierna kan vara och hur vi bäst samordnar oss för att stärka dessa.
Till seminariet hade några kvinnor med stor erfarenhet av att jobba med kvinnors rättigheter, fred och säkerhet inbjudits; Ruth Ceasar från Liberia, Susan Wasuk från Sudan, Marina Pisklakova-Parker från Ryssland och Inez McCormack från Nordirland. De bidrog med sina personliga berättelser och ledde även diskussionsgrupper. Ruth Ceasar, tidigare parlamentsledamot och genderaktivist från Liberia, påtalade kvinnors unika kapacitet för konfliktlösning och sa att utmaningen för Liberia idag framför allt är att stödja den kvinnliga presidenten i hennes ansträngningar för att bevara freden.
- Det är inte bara frånvaron av krig som är viktigt utan att vi konsoliderar freden. Allt vi gör nu hänger ihop med fred, till exempel att utbilda kvinnor, särskilt till att sitta med vid förhandlingsborden.
Sudan Wasuk, parlamentsledamot från Sudan, påtalade behovet av att utbilda kvinnorna i Sudan.
- Vi har i princip varit i krig sedan 1954. Kvinnor saknar utbildning och kunskaper, men de behöver komma med på nationella och internationella konferenser, som ger dem kunskaper som ökar deras möjligheter att delta i fredsprocesser.
Marina Pisklakova-Parker från Ryssland, som gav upp sin forskarkarriär för att bli kvinnoaktivist och bland annat startade Rysslands första hjälplinje för offer för misshandel i hemmet, erinrade om vikten av att definiera ordet jämställdhet.
- I forna Sovjet var kvinnorna ”jämställda” men i praktiken saknade de makt. Och idag finns bara tio procent kvinnor i ryska parlamentet.
Inez Mc Cormack som de senaste 50 åren arbetat med kvinnorätts- och människorättsfrågor samt fredsbyggande på Nordirland betonade särskilt möjligheterna att genom kvinnor kunna arbeta för fred på ett annat sätt och framför allt bygga upp ett annat sorts samhälle.
Vid gruppdiskussionerna framkom bland annat ett starkt behov av ökad koordinering mellan organisationerna. Idag saknas koordinering trots att man oftast verkar i samma länder. Självklarheten i att stärka kvinnors deltagande och medverkan betonades åter. Kvinnor representerar mer än halva jordens befolkning och kan genom sina annorlunda roller och prioriteringar vara betydelsefulla, inte bara för att stoppa krig, utan även när det gäller att vinna och bevara fred.
- Men det kommer att ta tid och kräva tålamod, för ingen ger ifrån sig makt frivilligt. Jämställdhet handlar inte bara om 50/50 i parlamentet. Det handlar om att dela makt. Behovet att vid sidan om de traditionella inbokade mötena även möta andra grupper kom upp. Att utnyttja tjänsteresor och olika uppdrag i fält bättre för att besöka kvinnorgrupper och höra deras egna prioriteringar.
- Det borde vara obligatoriskt att i samband med resor träffa kvinnorättsorganisationer, sa Sofia Dohmen från Sida. Och resultaten från dessa möten ska dokumenteras och följas upp.
Sofia hade mycket positiva erfarenheter av detta från en resa till Sudan och beklagade att sådana besök sällan finns inkluderade med automatik i de slimmade programmen.
- Man kan förbereda detta genom att ta reda på vilka existerande nätverk som finns och sedan ta kontakt. Uppdragen får ett bättre resultat då. En svårighet för att nå bra resultat uppgavs vara en hög personalomsättning hos organisationerna.
- Det blir svårt att bygga upp rutiner när det är stor rotation på folk. Organisationer som man jobbar bra ihop med riskerar att tappas. Då är det extra viktigt med bra överlämningar.
Något annat som kan vara störande i arbetet är de trender som styr. Marina Pisklakova-Parker berättade om hur plötsligt ”alla” ville jobba med trafficking i Ryssland.
- När trafficking kom in i bilden växlade alla över dit och organisationer som ville arbeta med dessa frågor vällde in, medan ingen längre brydde sig om jämställdhetsarbetet. En konsekvens blev då att anmälningar om våldtäkt drastiskt minskade. Man vågade inte gå till polisen utan att ha stöd av en NGO.
Men där trafficking ”slagit ut” traditionellt jämställdhetsarbete i Ryssland, råder en motsatt situation i DR Kongo. Där arbetar man enbart med sexuellt relaterat våld, men inte alls med trafficking eller våld i hemmet. En helhetssyn behövs och ett diversifierat sätt att arbeta. Andra förslag som kom fram i gruppdiskussionerna var ökade satsningar på kvinnliga poliser; gärna kvoteringar inom olika områden och en ökad satsning på utbildning. Vidare att ambassadörer ger jämställdhet större utrymme i sina policydialoger och att man inkluderar männen i diskussionerna. Även männen behöver utbildas så att de förstår hur ett bättre jämställdhetsarbete gagnar helheten. Men framför allt var alla överens om att ”lessons learned” systematiskt behövde samlas ihop och föras in i det gemensamma arbetet.
