Första gången den kongolesiske gynekologen Denis Mukwege fick in en patient som hade blivit skjuten i underlivet blev han både chockad och förbryllad. Han förstod inte hur förövarna hade lyckats tillfoga så stora skador utan att döda kvinnan. Efter ett tag dök allt fler fall upp och han började se ett mönster.
- De här personerna vet precis vad de gör. Det är meningen att kvinnan ska överleva. Genom att tillfoga henne så stor förnedring och skada som det bara är möjligt inför ögonen på hennes man, barn och grannar sprider man skräck och kaos. Folk flyr från sina hem och sin jord.
Det är onsdag eftermiddag och årets Palmepristagare Dr. Denis Mukwege är på Sida och berättar för en tyst och fokuserad publik om situationen i hans hemland Demokratiska Republiken Kongo (DCR). De senaste tio åren har våldet mot kvinnor eskalerat i en konflikt mellan olika krigsherrar och rebelledare som i grunden handlar om tillgång till landets naturresurser. Det är främst coltan som man vill åt - en malm som används i elektronikprodukter som mobiltelefoner och datorer.
- Över 500 000 kvinnor har blivit våldtagna i östra Kongo under de senaste tio åren. Man kan se att våldet är mer omfattande i de regioner där det finns gott om naturtillgångar. Men på grund av dolda ekonomiska intressen talar man inte om det ofattbara våld och den humanitära katastrof som pågår, säger Denis Mukwege.
Mitt i detta ofattbara kaos och skräck arbetar Denis Mukwege enträget med att hjälpa de drabbade. Varje dag får han in ungefär tio nya patienter till Panzisjukhuset, det sjukhus som han grundat med stöd från bland annat Sida och där han nu arbetar som chefskirurg. En av tre patienter är i behov av omfattande operationer i underlivet. Att våldet riktas mot kvinnor är ingen slump utan en medveten metod menar Denis Mukwege.
- Kongolesiska kvinnor bär samhället på sina axlar - de uppfostrar barnen, ser till att de får utbildning och så vidare. Det är ett strategiskt val att bryta ner kvinnor på detta sätt, genom dem bryter man ner hela samhället.
Vad kan då världssamfundet göra? vill någon ur publiken veta. Denis Mukwege funderar en stund innan han svarar. För det första är det ett viktigt steg att tystnaden nu har brutits och att problemet uppmärksammas, menar han.
- Men förutom det är det sann politisk vilja som krävs. Detta är inte ett nationellt problem - alla ledare inom storsjöregionen måste ta sitt ansvar. Vi behöver ledare som tror på förändring och har styrkan att genomföra den.
Under tiden måste man arbeta för att lindra lidandet och försöka lägga en grund till försoning. Här är stödet som Sida och andra organisationer ger till Panzisjukhuset ovärderlig, menar Denis Mukwege. Det handlar inte bara om att återställa och rehabilitera kvinnorna rent fysiskt, utan även om att hjälpa dem att bearbeta traumat och så småningom få dem att återvända till sina familjer. Många kvinnor blir förskjutna av sina män efter en våldtäkt, och har våldtäkten resulterat i barn blir situationen än mer komplicerad. På Panzisjukhuset finns idag en utbildad psykolog men det krävs många fler, säger Denis Mukwege.
- Vi kan operera kvinnorna och i stort sett återställa dem fysiskt men vi har inte samma resurser för psykisk vård. Idag är kvinnorna glada över att ha överlevt men en dag kommer de att vakna upp och börja bearbeta det som hänt dem, och då behöver de hjälp. Vad vi behöver nu är stöd i att upprätta en struktur för att hantera psykiskt trauma.
Denis Mukwege, som förutom Palmepriset har mottagit FNs pris för mänskliga rättigheter och blivit utsedd till årets afrikan av en nigeriansk tidning, är alltid noga med att påpeka att de priser han får egentligen är kvinnornas pris. Det är deras styrka och mod som driver honom, och som får honom att stanna kvar i Kongo trots att han med sina meriter skulle kunna göra karriär i stort sett var som helst i världen.
- Jag får ofta frågan varför jag stannar kvar, men för mig är det inget val. Det är här jag behövs, inte i Frankrike eller något annat land. Jag ser ju vad som händer här. Vem vore jag om jag inte hjälpte dessa kvinnor?
