Korruption är såväl en del av den internationella organiserade brottsligheten som ett inhemskt problem i både rika och fattiga länder. Korruptionen stjäl dessutom resurser från dem som bäst behöver dem, nämligen fattiga och utsatta människor, och kan också utgöra ett hot mot demokrati, fred och säkerhet i ett land eller en region.
Värst är situationen i länder som Somalia, Afghanistan och Burma. Åtminstone om man får tro 2009 års upplaga av Transparency Internationals så kallade Corruption Perception Index, som också rankar Nya Zeeland, Danmark, Singapore och Sverige som de mest öppna, och därmed minst korrupta, länderna i världen.
En hedrande placering på en prestigefylld lista, som emellertid bör tas med en nypa salt, menar Ina Eriksson.
– Indexet speglar människors upplevelser av korruptionen. Det innebär att länder som har börjat uppmärksamma och ta itu med korruptionen också ökar medvetenheten om att det finns problem. Då riskerar de att få en sämre placering än länder som lyckas sopa sina problem under mattan.
Motsatta uppfattningar
De 141 länder som så här långt har ratificerat FN-konventionen mot korruption har bland annat åtagit sig att förebygga och kriminalisera korruption samt återställa stulna tillgångar. Inför den tredje globala FN-konferensen om korruption som anordnades i Doha, Qatar, i november stod ett beslut om en mekanism för uppföljning av konventionen på landnivå högst på agendan.
EU med Sverige i spetsen tillsammans med bland annat Peru, Mexiko och Kanada lade fram ett förslag där mekanismen skulle innehålla en så kallad Peer review med landbesök, deltagande från det civila samhället och publicering av landrapporter, det vill säga öppenhet som utgångspunkt.
Riktigt så bra och öppen blev inte den mekanism som beslutades, berättar Ina Eriksson.
– Det finns uppenbarligen motsatta uppfattningar. En del länder satte sig på tvären, och resultatet av konferensen blev att uppföljningen förvisso görs genom Peer review där två länder granskar ett tredje. Landet som granskas kan förstås använda maximal transparens, men ett land kan också säga nej till landbesök och bara publicera en sammanfattning av rapporten.
Försiktig optimism
Nyss hemkommen från Doha är ändå Ina Eriksson försiktigt optimistisk. Konferensen kan nämligen vara ett steg mot en ökad transparens, menar hon.
– De verktyg som länderna använder för att uppskatta den inhemska korruptionen erbjuder också möjligheter att definiera och be om det stöd ett land behöver för att åtgärda de brister som granskningen uppmärksammar. Där kan det finnas en öppning även för de mest slutna länderna.
FN-konventionen säger att länder ska bistå varandra med att genomföra konventionen. Sidas uppdrag inom anti-korruption är dels att verka för att svenska skattemedel till bistånd inte försvinner i korruption, dels att bistå samarbetsländerna i deras arbete med att bekämpa korruption.
Detta kan Sida bidra till på en rad olika sätt. Det kan bland annat handla om stöd till ett lands finansiella styrning, bistånd till förvaltningsreformer, utbildning så att åklagarmyndigheter kan ta sig an korruptionsbrott, kompetensutveckling av länders riksrevision eller utveckling av lagar och metoder för transparent upphandling.
Sverige kan göra mer
Sida kan också bistå med kunskap, medel eller andra resurser till fria media, människorättsaktivister och frivilliga krafter inom det civila samhället som på ett eller annat sätt övervakar korruptionsbekämpningen i ett land.
– För oss är det naturligtvis viktigt att landets egna förutsättningar ligger till grund för stödet, säger Ina Eriksson. På sikt kan det leda till att öppenheten ökar, också i de mest slutna länderna.
En viktig insikt är att korruptionen skiljer sig från ett land till ett annat. Inte ens Sverige är helt förskonat från korruption. I ett internationellt perspektiv är emellertid Sverige så pass långt framme att vi gott och väl kunde höja våra röster, menar Ina Eriksson.
– Vi har ett moraliskt kapital, som många anser att vi skulle utnyttja långt mycket mer av än vi har gjort hittills.
