I ett jättekomplex från sextiotalet i Ulaanbaatar släpps vinterns första isiga dagsljus fram genom de långa korridorerna tack vare öppna dörrar till studios och arbetsrum. Bayarsaikhan Bideryn, ansvarig för programmen på den nationella mongoliska radion, går raskt från rum till rum och visar till slut en synlig förändring: Nyhetsrummet för P1.
– Gamla väggar har rivits och ersatts av glas och idag sitter reportrarna i ett öppet landskap för att jobba i team. Rollerna är tydligare för reportrar, producenter och redaktörer, berättar han.
Öppenheten är helt nytt för radions medarbetare sedan två år tillbaka. Och det man ser rent fysiskt också något som återspeglar sig intellektuellt.
– Alla har fått börja tänka på ett helt nytt sätt, konstaterar Bayarsaikhan Bideryn. Det är den stora skillnaden från förr och det är det jag är mest stolt över.
Istället för att ta pressmeddelande rakt av och låta regeringstrogna alltid fylla programmen hittar journalisterna nu sina egna vinklar och källor. Metoder som ett femtiotal medarbetare lärt sig dels i Sverige, dels med Sveriges radios folk på plats i Mongoliet.
Röster från landet
Reportern Uyanga Ganbaatar är en av 31 anställda på stationen P1. Hon är precis på väg att redigera klart ett inslag för programmet “Focus” där hon tar upp nomadernas djurhållning och kritik mot regeringen som plötsligt sänkt ett tidigare utlovat stöd. Finansministern är inbjuden till studion för att möta upp nomadernas röster via telefon.
– Jag har precis kommit tillbaka från mammaledighet, och för mig innebar det nya arbetssättet en enorm skillnad. Förut tyckte jag att jobbet var många gånger tråkigt, men nu är det roligare och intressantare. Och många som jag talar med tycker att nyheterna blivit så mycket bättre
.Radions kanaler har fått samma namn som Sveriges radios – P1, P2, P3. Direktör för radion, Baraan Purevdash, lyfter ofta fram hur berikande samverkan med Sveriges radio har varit och hur passande i tiden stödet kom till.
– I Mongoliet har befolkningen alltid lyssnat till radion. Inte minst har det varit en viktig kanal för att varna för snöstormar eller för att informera om större klimatförändringar, säger han. Tack vare ett väl uppbyggt nät har radion också alltid nått ut i hela landet. Men efter att landet 1991 blivit självständigt väcktes en önskan om att reformera programutbudet.
En partner för reformen
I början av 2000-talet, då allt fler konkurrerande radiostationer dök upp, blev det bråttom att göra om kanalerna. Baraan Purevdash berättar att nya idéer skulle stärka den demokratiska utvecklingen i landet.
– Radion behövde framför allt vara till för vårt folk. Vi ville också bli bättre på att nå ut till våra ungdomar och ge något till dem utan kommersiella intressen, säger han.
Behovet av en partner som arbetade utefter public service – det vill säga att varje medborgare ska få tillgång till opartisk information för att själv kunna ta ställning och påverka - var stort. Genom Sidas utbildningsprogram, ITP, kom en reporter från den mongoliska radion i kontakt med Sveriges radio.
Det ledde i sin tur vidare till att en internationell samordnare anställdes, Batzorig Tuvshintugs, som sökte finansiellt stöd tillsammans med Sveriges radios samordnare KG Westerberg. År 2006 beslutade Sida stödja samarbetet.
– Det gjorde att vi också kunde planera för en helt ny kanal riktad till ungdomar, i samma anda som P3, berättar Batzorig Tuvshingtugs.
Galna idéer
Ute på den livliga gatan Khuvisgaly Zam Street utanför radiohuset hejdar reportern "Erka", Erdenebileg Sereeter , en tjej som är på väg till bussen. Han frågar henne vad hon tycker om studentorganisationens kampanj mot myndigheterna så att studenter ska få rabatt när de åker buss. Som reporter på P3 är Erka glad över sin ”HF-utrustning” – den enda i sitt slag på hela radion. Genom att intervjua folk ute på gatan, men även ute i landet, fångar de röster i flykten och får en mer levande sändning. Vid rattarna inne i P3-studion sitter radarparet ”Sara och Tumroo” som direktsänder inslaget och laddar ny musik.
– Sveriges P3 har inspirerat oss och vi har tagit till oss modellen, säger producent Denzen Batbayar. Men vi har förstås våra egna aktuella frågor och följer trenderna i samhället.
Denzen Batbayar betonar att de måste lyfta ungas frågor och mycket kretsar idag kring framtiden för ungdomar, arbete, klimat och hälsa. Debatterna präglas av allvar men är också formade som shower.
– Det jag tycker att vi mongoler har tillfört P3-modellen är riktigt galna idéer och uppslag. Vi är väldigt kreativa här, säger han och listar tusentals sms och mejl som lyssnarna responderar med.
Radiostationer ute i landet
Det svenska stödet från Sida är nu slut i och med att projektet knutit ihop sin påse. Men såväl den svenska som den mongoliska parten ser att samarbetet kommer att fortsätta. Just för tillfället jobbar parterna på en gemensam EU-ansökan för att få loss medel till att utveckla radion även regionalt. Målet är att stärka befolkningen på landsorten, och deras rätt till yttrandefrihet, genom lokala stationer.
– Kontakten med den Mongoliets nationella radio kommer på intet sätt att upphöra. Förutom EU-projektet har vi en hel del idéer tillsammans. Vi har lärt oss att med små medel går det att göra storverk, berättar KG Westerberg och konstaterar att exemplet i Mongoliet visar hur viktig yttrandefriheten är som demokratiskt redskap.
Teamen i det stora radio- och tvhuset i Ulaan Bataar jobbar redan med nästa stora demokratiska fråga: Valet 2012. Det senaste ägde rum 2008 och var den mongoliska radions ”checkpoint” som producenten för P3 kallar det. Då lyfte P3 fram många olika synpunkter från ungdomarna. Men nu planerar kanalen redan formerna för nästa val – allt för att stärka yttrandefriheten och demokratin ett snäpp till.
