- Jag tror absolut att vi kommer att fortsätta samarbeta med Mongoliet i någon form. Vi har ett etablerat samarbete sedan länge, och vi har ett antal idéer på samarbeten som vi försöker få finansierat från annat håll.
- Men det är inte helt lätt. Mongoliska staten saknar i stort budget för sin egen utveckling. Det visar sig också att väldigt få givare jobbar med kapacitetsutveckling av förvaltning och demokratiska institutioner så systematiskt och långsiktigt som Sida gjort. Svenskt bistånd har gjort otrolig nytta i Mongoliet på ett väldigt kostnadseffektivt sätt.
- Civil Service Council har uttryckt intresse av att formalisera ett vidare samarbete med SIPU i form av ett Memorandum of understanding, MoU, men den springande punkten blir ändå organisationernas förmåga att mobilisera finansiering. Den måste fortfarande komma utifrån, tyvärr.
- Vad gäller fortsättning av ledarskapsprogrammet så finns det potential för att lokala resurser kan mobiliseras, att exempelvis myndigheter köper utbildning eller att Civil Service Council i framtiden säkrar sin egen utbildningsbudget. Men risken är att regioner som är lite starkare ekonomiskt kommer att kunna göra mer och de fattigare har svårare att mobilisera resurser.
- När nu Sverige fasar ut utvecklingssamarbetet, som är ett politiskt beslut, kommer det vara särskilt viktigt att andra aktörer än Sida månar om förvaltnings-, demokratiutveckling och fattigdomsbekämpning. Sverige talar idag om en fortsättning inom ramen för näringslivet och det kan säkert göra nytta men risken finns att ingen tar ansvar inom de områden vi har jobbat. Den väntande ekonomiska boomen i landet innebär att krav måste ställas på gruvföretag och andra. Korruption måste bekämpas och klimatförändringarna måste hanteras.
- Helhetsansvaret ligger hos den mongoliska staten. Men jag hoppas att de utomstående aktörerna som fortfarande finns i Mongoliet som Asiatiska utvecklingsbanken, USA´s biståndsorgan liksom Världsbanken och FN jobbar vidare med dessa perspektiv och frågor.
