Nya jordbruksmetoder minskar fattigdomen och ökar exporten

Manuel Escorza tittar sig belåtet omkring. Vi befinner oss en bit från det lilla samhället El Cuá, långt upp i bergen i norra Nicaragua. Det är vackert och grönt. Små, enkla hus ligger utspridda i dalgångarna. Pojkar passerar på häst, på väg till fältet eller utskickade på något ärende.

Här kan det ibland kännas som om inte mycket hänt på de trettio år som gått sedan revolutionen i Nicaragua. Men de senaste åren har situationen för de som lever här kraftigt förbättrats.

Sedan 2001 har Sida stött programmet FondeAgro som bidragit till att utveckla det lokala jordbruket och sett till att Nicaraguas kaffeexport kraftigt ökat.

– När vi gjorde de första studierna, innan programmet satte igång, såg vi att det fanns en stor utvecklingspotential för jordbruket, men att det krävde kunskap, stöd och krediter, berättar José Luis Solorzano som arbetar för FondeAgro.

De förbättringar som man ville åstadkomma gällde flera områden: ökad mjölkproduktion och bättre system för att ta hand om mjölken (kylförvaring, leverans till mejerier etc), produktion av kaffe med högre kvalitet som kunde ge ett bättre pris, ökade sidoinkomster så att familjerna inte skulle vara beroende av enstaka grödor.

En annan viktig del av FondeAgro handlar om att stärka kvinnornas situation. För trots att kvinnorna arbetar lika mycket i jordbruket är det oftast männen som dominerar och fattar besluten. För att ge kvinnor möjlighet till egna inkomster har FondeAgro utvecklat särskilda kreditprogram.

– Visst är min man med och hjälper till, men den här odlingen är min här är det jag som bestämmer! säger Nuria Blandon med ett skratt.

Förutom en egen odling bakar hon också bröd som hon säljer. Steg för steg har hon utvidgat sin verksamhet – och alltid betalat tillbaka lånen i tid.

Nu råmar korna otåligt. Manuel Escorza och hans medarbetare står framför en kvarn där de matar in sockerrör och bladen från busken madero negro. Ut kommer en näringsrik blandning.

– Det här är ”kossorna gallo pinto” säger Manuel och pekar.

Gallo pinto är den nicaraguanska nationalrätten, en blandning av ris och böner, rik både på protein och kolhydrater.

– Tidigare var problemen stora med att få gräset att räcka under torrperioden. Men så hörde vi talas om projektet och bestämde oss för att gå med. Sedan dess har vi avsatt mark till odlingen av sockerrör och madero negro. Men trots att korna nu har mindre område att beta på så får vi mer foder, fortsätter Manuel.

Envisa, stora, flygande skalbaggsliknande insekter far runt i den stillastående luften. Kaffebuskarna lyser grönt. Bären är små, än återstår det många månader innan de ska skördas.

I början av 2000-talet var den nicaraguanska kaffeindustrin näst intill utslagen. Prisnivån var låg, kvalitetsmässigt hade man svårt att konkurrera och många bönder slutade odla kaffe. Samtidigt var de naturliga förutsättningarna i Nicaragua minst lika bra som de i Colombia eller Guatemala.

Om kaffeindustrin skulle hämta sig så räckte det inte bara med bättre produktionsmetoder och bättre världsmarknadspriser. Lika viktigt var att skapa ett starkt varumärke. För att göra detta inleddes ett omfattande marknadsföringsarbete, samtidigt som en stor del av det kaffe som odlades blev certifierat för Rättvisemärkt. I dag kan man köpa de nicaraguanska böndernas kaffe hos bland annat Starbucks i USA och mer än hälften av allt kaffe som säljs är Rättvisemärkt – en enorm förändring på bara några år.

– Vi har också gjort mycket för att förbättra miljön. Tidigare rann mycket av det giftiga vattnet från när man tvättar bönorna direkt ut i vattendragen. I dag tar vi hand om och renar utsläppen, berättar kaffebonden Pedro Antonio Gonzales.