Utbredd fattigdom
Moldavien är Europas fattigaste land med en medelinkomst om cirka USD 285 per månad. Ungefär 20 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Sedan självständigheten 1991 har befolkningen kontinuerligt minskat, till stor del beroende på utvandring, men låga födelsetal och en åldrande befolkning har också bidragit. Idag finns uppskattningsvis var fjärde arbetsför moldavisk medborgare utomlands, främst i Ryssland, Ukraina, Italien, Spanien och Portugal. Många familjer är beroende av att släktingar som arbetar utomlands skickar hem pengar.
EU-närmande och inrikespolitisk turbulens
Under de senaste fyra åren har Moldavien styrts av tre olika alliansregeringar, samtliga med EU-närmande som högsta prioritet vilket ses som ett verktyg för Moldaviens långsiktiga modernisering och geopolitiska hemvist. Sedan 2009 har Moldavien förhandlat med EU om ett Associationsavtal med tillhörande fördjupat och omfattande frihandelsområde (s k DCFTA). Förhandlingarna har gått snabbt framåt och förväntas avslutas under sommaren 2013. Förhandlingar förs samtidigt med EU om viseringsfrihet för moldaviska medborgare; att kunna resa till EU utan visum är eftertraktat av många.
Regeringskoalitionerna har under de senaste åren präglats av starka inbördes slitningar vilket försvårat och försinkat nödvändiga reformer som regeringen åtagit sig att genomföra, såväl i relation till befolkningen som till de internationella givarna. EU är största givare och stödet går bland annat till att stärka rättssektorn som är svag och präglas av omfattande korruption, till att höja den tekniska kompetensen och investeringar inom energisektorn, och till att underlätta för förvaltning och näringsliv att ta sig an det nya handelsregelverk som följer av det fördjupade frihandelsavtalet med EU.
Moldavien samarbetar också med Internationella Valutafonden, Världsbanken, och EBRD. FN-organ som UNDP, UNICEF och WHO är också viktiga aktörer i landet. Sverige är en av de största bilaterala givarna.
Utbrytarregionen Transnistrien – en svårlöst inrikes- och utrikespolitisk fråga
Vid upplösningen av Sovjetunionen blev Moldavien 1991 en självständig stat. Landet antog en lag som gjorde moldaviska (rumänska) till det enda nationalspråket i Moldavien. Nationella strömningar som också förespråkade ett inlemmande av Moldavien i Rumänien oroade det mer ryskspråkiga området i öster, Transnistrien. Där motsatte man sig moldavisk självständighet och ville skapa sig en egen sovjetrepublik. Ett kortvarigt inbördeskrig med 100-tals krigsoffer utbröt innan vapenvila tvingades fram. Trots många år av förhandlingar mellan Chisinau och Tiraspol under OSSE’s ledning har ingen lösning funnits. En trepartsstyrka (moldavisk, rysk, transnistrisk) bevakar gränserna. Moldavien saknar de facto-kontroll över regionen, och inget land har erkänt Transnistrien som stat. Främst EU och UNDP bidrar med stöd till förtroendeskapande åtgärder och utvecklingsinsatser. Sedan 1,5 år tillbaka leds regionen av en ny, yngre, folkvald ”president”, och vissa öppningar skönjs vad gäller demokratisering, kontakter och öppenhet även om avsaknaden av grundläggande medborgerliga och politiska rättigheter är fortsatt stor.
Stort beroende av importerad energi från Ryssland
Moldaviens energiförsörjning är till 90 procent beroende av Ryssland, både avseende gas och elektricitet. Gasen har vid upprepade tillfällen använts som ett politiskt vapen gentemot regeringen i huvudstaden Chisinau, också eftersom gasen leds genom Transnistrien. Utmaningarna för att minska beroendet och att introducera energieffektiviseringsåtgärder är stora och EU och Sverige ger omfattande stöd för att bidra till detta liksom en långsiktig omstrukturering av energisektorn.
Utsatta grupper
Flera minoriteter är fortsatt utsatta i Moldavien. Romer, HBT-personer, muslimer och utövare av andra religioner än den officiella utsätts inte sällan för trakasserier. Yttrande- och mediafriheten har stärkts under de senaste åren men en koncentration av ägande av media pågår. 2012, under internationellt tryck, antog Moldavien en antidiskrimineringslag. Att lagen finns på plats är ett viktigt steg för ökad tolerans, trots att den saknar ett tydligt uttalat HBT-perspektiv.
