– Tidigare var det bara bilar här på torget. Nu är det mycket bättre. Det finns bänkar, man kan sitta och snacka och de små barnen är här och leker. Tidigare så fanns det ingenting alls!
Harbina Shkreta är tolv år. Tillsammans med kusinen Blerta sitter hon på bänken utanför kommunhuset i den lilla staden Hani i Elezit i Kosovo.
I bakgrunden skymtar skorstenarna från den enorma cementfabriken, en bit längre bort går gränsen till Makedonien. De allra flesta skulle nog tycka att det stenlagda torget och parkbänkarna inte är något speciellt. Men i ett samhälle där det aldrig tidigare funnits en stadsplan – än mindre några gemensamma ytor – är det som hänt inget mindre än en revolution!
Staden Hani i Elezit i Kosovo växte fram kring cementfabriken som etablerades redan på 1930-talet. De första som bodde här var fabriksarbetare, men steg för steg utvecklades platsen till ett samhälle. Sedan några år tillbaka är Hani i Elezit en egen kommun i det självständiga Kosovo. Men trots att det bor mer än tio tusen personer i kommunen (4 000 i själva tätorten) så saknades helt bygg- och stadsplaner.
Med kunskap tas hänsyn till miljön och omgivningen
– Tidigare byggde folk bara på, utan någon som helst tanke på omgivningen. Men om vi ska utvecklas krävs det en plan för hur vi ska bygga och hantera miljöproblemen, säger Miquail Vila som är miljö- och planeringschef i Hani i Elezit.
Men hur sätter man igång ett stadsplanearbete när man helt saknar tidigare erfarenhet? Det är där som FN-organen UN-HABITAT kommer in i bilden. UN-HABITAT arbetar med urban utveckling, inte minst miljöfrågor, och med finansiering från Sida får ett drygt tiotal kommuner i Kosovo hjälp att utvecklas.
Men för att arbetet ska bli framgångsrikt krävs ett engagemang från de som bor i kommunen. Bland det första som skedde var därför att kommunen intervjuade medborgare för att kartlägga behov och problem. Möten ordnades och kommunen fick in förslag från medborgarna på vad de tyckte var viktigt.
– Det hade aldrig skett tidigare att man frågat de som bodde här om vad de tyckte var viktigt och många blev nog förvånade. Men vi fick också in många bra förslag, fortsätter Miquail Vila.
Grå och dammig tornar cementfabriken upp sig bakom staden. Fabriken är både kommunens gissel och frälsning. Den är ortens viktigaste arbetsgivare, samtidigt som allt fler blir medvetna om de miljöproblem fabriken för med sig. På satellitbilderna syns tydligt hur dammet färgar husen sandgråa, medan de en bit bort har röda tak. Än värre – och farligare – är all den asbest som tidigare användes vid fabriken, bland annat för att tillverka rör för dricksvatten.
Som en del i miljöarbetet ska man nu börja mäta utsläppen. Till planerna hör en buffertzon mellan fabriken och staden. Högt prioriterat är också avloppsreningen. Som i praktiskt taget alla städer i Kosovo saknas avloppsrening helt. Arbetet i Hani i Elezit och andra kommuner är också kopplat till den nationella miljöstrategi som Kosovo håller på att ta fram med stöd från Sida.
– Miljön är viktig. Dålig miljö påverkar allas hälsa, därför tycker de flesta här att miljöfrågorna måste prioriteras, fortsätter Miquail Vila.
Ja, behoven i kommunen är stora. Är det då verkligen rätt att satsa begränsade resurser på just ett torg? Ja, svarar Miquail Vila bestämt:
– Det saknades en gemensam, levande plats här i staden och därför tyckte alla att torget var viktigt. Vi ser nu hur platsen används hela tiden. Av barn som leker, av folk som sitter och pratar. På kvällarna är det fullt här – torget bidrar till att skapa en samhörighet som jag tror är väldigt viktig för oss i kommunen.
Laura Etemi kommer rullande med en barnvagn längs gatan vid kommunhuset.
– Jag gillar verkligen det som görs. Vi kvinnor är oftast hemma med barnen och vi behöver verkligen en plats där de kan leka och röra sig, utan bilar, konstaterar hon.
En modell för fortsatt arbete
Det Sida-finansierade projektet har nu pågått i några år. Vad tycker Miquail Vila är det viktigaste som de som arbetar på kommunen lärt sig?
– Hur vi själva ska utveckla planer. Tidigare hade vi ingen aning om hur sånt gick till. Nu har vi en modell som vi kan arbeta vidare utifrån, konstaterar han.
På bänken vid torget är tolvåriga Harbina och Blerta nöjda. I skolan har de just avslutat ett eget miljöprojekt. Skolan deltog i en nationell tävling kring hur man ville utforma stadsmiljön och det gick så bra att man vann första pris!
– Det var jätteintressant, vi lärde oss mycket och tack vare pengarna har vi fått en mycket bättre skolgård. Men det finns mycket mer som måste göras här i staden, säger Blerta innan hon och Harbina försvinner med kompisarna.
