Georgien blev självständigt efter Sovjetunionens kollaps 1991. Kort därefter genomled landet inbördeskrig och konflikt i två utbrytarrepubliker, Sydossetien och Abchazien. Georgiens ekonomi gick dramatiskt ned i början av 1990-talet vilket ledde till att Georgien ofta omnämndes som en sviktande stat i början av 2000-talet.
Efter Rosornas revolution 2003 gjorde Georgien framsteg genom ekonomiska reformer, förbättrad samhällsservice och kamp mot korruption och organiserad brottslighet. Den centrala makten och beslutsprocesserna var effektiva för att implementera reformer med snabba resultat på kort sikt, men man lyckades sämre med att skapa hållbara institutioner och bekämpa fattigdomen. Radikala reformer för att liberalisera ekonomin och förbättra redovisningsrutiner resulterade i ekonomisk tillväxt. Tillväxt har medfört investeringar i offentliga sektorn, vilket i huvudsak gynnat städerna, medan djup fattigdomen fortfarande präglar landsbygden.
Den väpnade konflikten i augusti 2008 och den fortsatta ryska militära närvaron i konfliktområdena i Sydossetien och Abchazien har på avgörande sätt påverkat utvecklingstakten i Georgien. Konflikten resulterade in ytterligare 25 000 internflyktingar i tillägg till de 250 000 som redan finns i landet. Minskat förtroende för den georgiska regeringen och därigenom minskade av utländska investeringar var ytterligare ett resultat.
Den ekonomiska skadan förvärrades av den internationella finanskrisen vilket resulterade i arbetslöshet och minskade remitteringar till hemlandet. Regeringens svarade på finanskrisen med insatser och investeringar i den offentliga sektorn, vilka delvis var finansierade av internationellt bistånd. Detta ledde i sin tur till lägre privata investeringar.
För att bemöta krisen antog den georgiska regeringen en strategi som anger följande huvudprioriteringar för 2010-2013; ”ett enat Georgien utan fattigdom med fredlig konfliktlösning, euroatlantisk integration, sysselsättning och infrastrukturutveckling”.
Fördjupad EU-integration är ett strategiskt mål som inkluderar utmaningar som konsolidering av demokratin, institutionella, ekonomiska och politiska reformer och en social och ekologiskt hållbar utveckling.
