Trots att de flesta av landets invånare var slaver och talade samma språk kom många av dem när kriget bröt ut att se sig inte i första hand som bosnier utan som serber (ortodoxt kristna), kroater (romerska katoliker) eller bosnjaker (muslimer) med helt olika drömmar om en nationalstat.
I kriget dödades hundratusentals människor, ännu fler drevs på flykt och stora områden blev ”rensade” på invånare som tillhörde ”fel” folkgrupp.
Omvärlden lyckades först i och med Daytonavtalet 1995 få slut på dödandet och en mödosam process för att skapa fred, demokrati och drägliga levnadsförhållanden tog vid. Idag har många flyktingar och fördrivna visserligen kunnat återvända och gemensamma institutioner har byggts upp. Men det har varit svårt att få landet att fungera som en enad nation, och i nästan alla politiska val har invånarna främst röstat efter folkgrupp.
Den bosniska tragedin på filmduken
Filmregissören Danis Tanovic har gjort flera filmer om konflikten i sitt hemland. Sommaren 2011 hade hans film ”Cirkus Columbia” premiär i Sverige. Den skildrar med värme och humor en idyllisk liten ort i Bosnien strax innan kriget bröt ut och hur livet och relationerna mellan människorna förändrades. År 2001 fick Tanovic, som under en del av inbördeskriget arbetade som dokumentärfilmare för den bosnjakdominerade bosniska armén, en Oscar för debutfilmen ”Ingenmansland”, som utspelar sig under själva kriget.
Uppgifterna har tagits fram i samarbete med Utrikespolitiska Institutet
