Livsfarligt att uttrycka sig fritt
– Om du vill förändra samhället måste du först se till att hålla dig vid liv!
Så säger en journalist i en diskussion med Sidas utsända om pressfriheten i Vietnam. Samtalet sker vid ett cafébord i staden i söder, med utsikt över en park där några turister knäpper bilder på ett tempel medan försäljare försöker kränga t-shirts, godis och vatten. Journalisten, som av rädsla för repressalier måste vara anonym, berättar:
– När jag började min journalistbana ville jag ha omedelbar förändring i samhället. Jag ville berätta allt, genast. Men det är farligt och blir inte hållbart. Om man går för fort fram kan man bli tystad. Nu, ett par år senare har jag ändrat mig. Med tiden har jag lärt mig att det är bättre med långsam förändring.
Han menar att den sanna konsten som skribent i Vietnam är att veta hur inflytelserika personer är sammanlänkade, och i stort undvika risker genom att inte överskrida ramarna för mycket. Det är farligt att göra det.
– Samtidigt tänjer vi hela tiden litet på gränserna för vad som är tillåtet att skriva. Jag tror att det är det säkraste sättet mot riktig pressfrihet, säger journalisten.
Viktigt med hjälp utifrån för mer varierad rapportering
En yngre författare och bloggare har en mer otålig inställning. Hon menar att utvecklingen går för långsamt, att Vietnam inte tillåter fria åsikter.
– Om vi bara sitter och väntar kommer ingenting att hända. Det vietnamesiska folket har lidit länge. Vi har tyvärr anpassat oss till begränsade förhållanden under alldeles för lång tid, lärt oss att leva på för litet luft, säger hon. Vi behöver veta hur andra länder hanterar media och mänskliga rättigheter. Vi har över 700 dagstidningar i Vietnam, men de skriver alla enligt den officiella vinkeln. Internationell rapportering handlar bara om lyx, olyckor och kändisar.
Sveriges stöd till fri press och mänskliga rättigheter är viktigt
– Mänskliga rättigheter är en av Sveriges främsta prioriteringar samarbetet med Vietnam, och yttrandefriheten är en hörnsten i ett samhälle där människor kan känna sig trygga, säger Marie Ottosson som är chef för biståndet vid Sveriges ambassad i Hanoi och fortsätter;
- Journalisterna här har det svårt på grund av de hårda restriktionerna kring vad som är tillåtet att rapportera kring. Den inhemska journalistutbildningen lämnar mycket att önska. Därför satsar Sverige på att erbjuda utbildning av journalister och redaktörer genom bland andra det Kalmarbaserade Institute for Further education of Journalists, FOJO. I och med att fler reportrar utbildas vidgas nyhetsrapporteringen i media så att läsarna kan få del av nyheter skrivna ur olika synvinklar.
– Jag ser vikten av vad svenskt presstöd har åstadkommit för Vietnam, säger Marie Ottosson, rapporteringen är mer varierad än för bara 7–8 år sedan, och vår utbildning av reportrar har en del i denna positiva utveckling. De kurser Sverige finansierar är sammansatta för att öka kvaliteten på medieinnehållet med högre integritet och professionalism i journalistiken. Sida har stött vietnamesisk media sedan 1993, totals har vi bidragit med cirka 80 millioner kronor, avslutar hon.
Optimism inför framtiden
Det är dags att bryta upp från samtalet vid cafébordet nära parken. Journalisten reser sig, och säger ett par tänkvärda ord om framtiden.
– Jag ser optimistiskt på Vietnams framtid. Det är bra att få utbildning i öppen journalistik, så att vi blir fler som klarar att skriva icke-propaganda. Dessutom tror jag att internet bidrar till mer öppen information som kommer att fortsätta öppna upp vårt samhälle.
Den kvinnliga författaren/bloggaren håller med om att internet spelar en stor roll för att skapa större utrymme för att uttrycka åsikter.
– Jag avslutade min senaste bok om vad som hänt i Vietnam från landreformen fram till i dag, redan för två år sedan. Ingen törs ge ut den. Förläggarna säger att min bok är bra men att de är rädda att råka illa ut om de publicerar den. Med sina sanningar om Vietnam av i dag är den helt enkelt för politiskt känslig. Men jag skriver i min blogg varje dag. Där kan jag dela med mig av mina åsikter, så länge jag håller en personlig ton. Det är klart att myndigheterna håller ett öga på mig, men jag kan hantera det. Jag är inte rädd för att säga sanningen.
Vi har valt att inte publicera namn på flera personer i den här artikeln, då de står under övervakning och kan råka illa ut för sina uttalanden.
