Skydd mot solen bidrar till benskörhet

─ Hur kan benskörheten vara så hög bland Vietnams kvinnor? Vi äter ju mycket tofu och dricker soyamjölk varje dag?

Det frågade sig forskaren Huong Nguyen när hon såg resultatet av den första nationella studie som genomförts för att mäta bentätheten hos Vietnam befolkning. Totalt 222 män och 612 kvinnor undersöktes och resultatet var oroväckande: nästan en av fyra kvinnor över 50 år led av benskörhet i lårbenshalsen och när man tittade på kvinnornas ländrygg var nästan 50 procent drabbade. Åkomman är vanligare efter klimakteriet i och med att kroppens östrogenproduktion avtar då.

Soyaprodukter innehåller fytoöstrogen, ett växtämne som liknar kroppens eget östrogen. Men trots att soya utgör ett dagligt livsmedel för många vietnameser så visade Huong Nguyens studie att halterna av fytoöstrogen var så låga att de inte utgör något skydd mot benskörhet.  Att kunna förebygga sjukdomar är viktigt ur ett hälsoperspektiv, men det bidrar även till landets ekonomiska utveckling på längre sikt.

D-vitamin är ett annat viktigt ämne i sammanhanget, genom sin roll för kroppens omsättning av kalcium och dess inlagring i skelettet. I ett land där solen lyser starkt borde kroppens produktion av D-vitamin vara säkrad. Men en andra studie utförd av forskaren visade en oroväckande upptäckt: Omkring 30 procent av kvinnorna mellan 13 och 83 år hade D-vitaminbrist, och för kvinnorna under 30 år var siffran hela 50 procent. Ett nationellt hälsoproblem med andra ord, men hur var det möjligt?

─ Skönhetsidealet att vara ljushyad är så starkt att kvinnor, främst i stadsmiljö, undviker solen till varje pris. De bär speciella långärmade blusar, byxor och till och med ansiktsmasker som skydd. Jag har nu börjat sprida mina resultat på konferenser och i media, för att skapa en medvetenhet om problemet med D-vitaminbrist och vikten av att exponera sig för solljus, berättar Huong Nguyen.

Hennes forskning på benskörhet, eller osteoporos, tog sin början när professorer från Karolinska Institutet besökte det medicinska universitetet i Hanoi. Den unge föreläsaren Huong Nguyen fick stöd för sin forskningsidé och kom till Sverige och Karolinska Institutet (KI) 2003. Tre år senare började hon forska och år 2012 disputerade hon.

35 år av forskningssamarbete

Stöd till doktorandutbildningar har varit en viktig del av Sidas 35-åriga forskningssamarbete med Vietnam. För att bygga upp den nationella forskningskapaciteten har utgångspunkten varit att involvera landets egna universitet, genom den så kallade sandwichmodellen. Studenterna varvar sin tid mellan Vietnam och Sverige, med handledare på båda ländernas institutioner. Forskningen har varit inriktad på samarbetslandets egna problem, och de svenska universiteten har bidragit med expertis och välutrustade forskningsmiljöer.

─ Utan stödet från Sida och KI hade det varit oerhört svårt att genomföra min forskning. Jag skulle inte ha haft samma tillgång till experter för att hela tiden få råd och handledning, eller hjälp med att skriva min vetenskapliga artikel för en medicinsk tidskrift; i Vietnam har vi inte den erfarenheten, säger Huong Nguyen.

Fördelen med att varva Hanoi med Stockholm har varit att hon direkt kunnat applicera det hon lärt sig när hon kommit hem till Vietnam, och dela med sig av kunskapen till sina kollegor och sina studenter.

Men det hon framför allt uppskattar med den svenska modellen är möjligheten att kombinera familjelivet med forskning. Med två små barn hemma hade det varit omöjligt för henne att åka utomlands fem år i sträck.

─ Det här har gjort det möjligt för mig att doktorera och samtidigt ta hand om min familj, något som är avgörande framför allt för oss kvinnor. Och min forskarkarriär, den har bara börjat, säger hon och skrattar.

Fakta om Sidas forskningssamarbete med Vietnam: