– Här kan jag prata om allt. Det har förändrat mitt liv, säger Samira, 39-årig fembarnsmor och hemmafru som nu utbildar sig till lärare.
Grinden är rostig, huset är enkelt men inne är det vänligt och välkomnande. I psykologen Musa Najibs rum finns en liten matta med plastdjur och träklossar för medföljande barn, några stolar för besökande, en bunt pappersservetter för tårar som inte går att hejda. Han var med och startade centret för några år sedan. Nu drivs det med Sidastöd genom Olof Palmes Internationella Center.
– Här i området finns ett stort behov av psykiatrisk hjälp, konstaterar Musa Najub.
Mest är det ungdomar och kvinnor som besöker centret, men också en och annan man. Under en vecka tar centret emot cirka 100 patienter, i grupp eller för enskilda samtal. Besöken kostar symboliska 10 shekel, 20 kronor.
Psykologerna arbetar också med ungdomsgrupper i skolan. En del grupper är för ungdomar som avtjänat straff i israeliskt fängelse.
– De kan ha dömts för stenkastning till exempel. Många far mycket illa i fängelset och behöver lång behandling efteråt, både samtal och psykodrama.
Från stenverandan på husets framsida ser man separationsmuren som slingrar sig tvärs igenom denna förort några minuters bilfärd från Jerusalem. Sedan muren byggdes 2003 har livet i Abu Dies förändrats i grunden. Det lilla torget och caféet med vidunderlig utsikt över olivträd och kullar ligger nu i en kall och ödslig skugga av den åtta meter höga betongkonstruktionen. Av utsikten ser man inte ett dugg.
Invånarna i Abu Dies kan inte heller som tidigare ta bussen till Jerusalem för att shoppa, besöka vänner, gå på bio eller bara promenera. Först måste de få ett särskilt besökstillstånd från de israeliska myndigheterna.
– Det är klart att muren och ockupationen påverkar den mentala statusen hos människorna här, även om det kan finnas fler orsaker till att de har problem, säger Musa Najib.
– Människor reagerar olika på stressituationer. En del blir rationella och handlingskraftiga, andra hyperaktiva eller deprimerade. Vi försöker hjälpa våra patienter att analysera varför de känner som de gör och vad de kan göra för att må bättre.
En samtalsgrupp med ett tiotal kvinnor mellan 35-50 år har samlats i Musa Najibs rum. Kvinnorna har träffats varje vecka i ett och ett halvt år och känner varandra väl. Alla har en historia av sorg och otrygghet, ensamhet och våld, men stämningen är öppen och varm. Gruppen har fått dem att växa och känna framtidstro.
– Jag ser fram hela veckan mot den här stunden, säger en 39-årig fembarnsmor som nu förverkligar sin dröm att bli lärare.
– Förut var jag nästan aldrig utanför hemmet. Min roll som kvinna var att ta hand om man, barn och svärföräldrar. Jag blev deprimerad och fick kontakt med centret. Här har jag fått mod och självförtroende att skaffa mig ett yrke. Jag har fått ett nytt liv!
