Stora protester mot totalitära regimer sveper över Mellanöstern och Nordafrika. Om dessa rörelser kan förverkliga en demokratisk utveckling återstår att se, men förändringar i det politiska landskapet är att vänta.
Regionen Mellanöstern och Nordafrika (MENA)* har länge präglats av auktoritära och totalitära styrelseskick. Bristen på fungerande demokratiska mekanismer och respekt för grundläggande mänskliga rättigheter pekas ofta ut som en anledning till regionens underutveckling, särskilt då kvinnors svaga ställning inom alla samhällsområden. Kvinnor i regionen är både formellt och reellt berövade många av sina rättigheter.
Trots att demokratiska genombrott länge sett avlägsna ut i de flesta av regionens länder, har det funnits flera frön till en mer positiv politisk utveckling. I samtliga länder arbetar grupper och individer aktivt för demokratiska förändringar och för utsatta gruppers rättigheter. I många fall har inre och yttre kritik tvingat fram försiktiga reformer.
Under senaste tidens protester har man tydligt sett hur viktig den nya informationsteknologin är, och försök av de sittande regimerna att kontrollera denna har misslyckats. Utöver snabb och öppen kommunikation har internet- och mobiltelefonianvändning underlättat utbyte och förmedling av varor och tjänster, och kommer att fortsätta vara en viktig kanal för utveckling och förändring.
Ekonomisk utveckling är också av stor betydelse för att stärka demokratiska processer genom fler arbetstillfällen och ökad regional integrering av marknader och handel. Så många som var tredje person i MENA-regionen är mellan 15 och 29 år, vilket innebär att regionen har en av världens yngsta befolkningar. Den höga andelen ungdomar och kvinnor utan arbete utgör följaktligen ett stort socialt, ekonomiskt och politiskt dilemma.
MENA klassas som en medelinkomstregion. Det finns dock flera områden i regionen där fattigdomen är utbredd, till exempel i Jemen. Den ekonomiska krisen har tillsammans med klimatförändringar bidragit till höjda matpriser och sjunkande oljeinkomster, samt ett fortsatt överutnyttjande av begränsade vattenresurser. Just vattenbristen utgör ett stort utvecklingshinder för regionen, med minskad livsmedelsproduktion och arbetstillfällen genom till exempel markutarmning och ökenspridning.
* Med regionen avses 18 länder, de ockuperade palestinska områdena och Västsahara.
