Striderna mellan regeringen och etniska motståndsgrupper som kämpar för ökad självständighet har pågått i över 60 år. Konflikten mellan regeringen och den politiska organisationen Karen National Union, och dess väpnade gren, är världens längsta nu pågående inbördeskrig.
Efter att kommunistpartiet bröt samman 1989 lyckades regeringen förhandla fram vapenvilor med ett 20-tal motståndsgrupper. Idag återstår endast en handfull grupper som inte lagt ned vapnen, främst i de norra delarna av landet. Burmas gränsområden är indelade i sju delstater som knyter an till sju av de största etniska grupperna. I stora delar av dessa delstater finns idag ett relativt lugn, samtidigt som vissa gränsområden mot Thailand fortfarande utgör krigszoner.
Etniska minoriteter i bergsområden
Bakgrunden till konflikten finns i självständighetsprocessen och statsbygget under slutet av 40-talet. De större etniska minoriteterna bodde då framför allt i de otillgängliga bergsområdena längs gränserna mot Thailand, Kina och Indien. De gick, under förutsättningar om fortsatt autonomi som inte uppfyllts, med på att inlemmas i en union med den burmanska majoriteten som främst återfanns i slättområdet kring Irrawaddy-floden och Rangoon.
Den unga demokratin utsattes direkt för utmaningar från såväl kommunistpartiet som några av de etniska minoriteterna. Trycket mot centralregeringen ledde till att armén tilläts växa sig allt starkare. Till slut avsatte armén 1962 den demokratiskt valda regeringen under förevändning att bara armen kunde hålla samman landet.
Militärt vanstyre
Militären har sedan vuxit sig allt starkare och i snart femtio år misskött den ekonomiska och sociala politiken. Detta har lett till en stagnerande ekonomi, ett allt sämre utbildningsväsende och ett hälsosystem som enligt WHO är det näst sämsta i världen. Efter maktövertagandet 1962 följde en våg av nationaliseringar, en nedmontering av det civila samhället, isolering gentemot omvärlden, införande av enpartisystem och en alltmer heltäckande kontroll och övervakning av medborgarna.
Missnöjet med den förda politiken kulminerade i omfattande demonstrationer i augusti 1988, vilka möttes av en militärkupp och blodbad på demonstranterna. I det val som följde 1990 vann oppositionspartiet National League for Democracy (NLD) under ledning av Aung San Suu Kyi en jordskredsseger. NLD tilläts dock inte ta över makten och de senaste 20 åren har präglats av allt mer omfattande militär kontroll över såväl ekonomin som den politiska oppositionen.
Sanktioner
Omvärlden, bland andra USA, Canada och EU, har reagerat med sanktioner mot Burma. Den sydostasiatiska samarbetsorganisation ASEAN har valt att låta Burma bli medlem (1997). ASEAN för en så kallad engagemangspolitik, vilket innebär att de till viss del försöker påverka regimen. Trots stark kritik i FN, från väst och även i ökande grad från grannländerna, har regimen inte visat några tecken till kompromissvilja. Istället har den fortsatt starkt politiskt och ekonomiskt stöd från Kina.
En omdiskuterad konstitution och val hösten 2010
Militären presenterade 2003 en så kallad vägkarta till disciplinerad demokrati. Ett steg på vägen var en ny konstitution som antogs i en kritiserad folkomröstning i maj 2008. Konstitutionen innebär att militären garanteras 25 procent av platserna i parlamentet och kontroll över vissa nyckelministerier. Möjligheterna att förändra konstitutionen är begränsade och den har utsatts för stark internationell kritik. De sista stegen på militärens vägkarta är de val som ska hållas före slutet av 2010. Därefter ska ett nytt parlament med två kammare på nationell nivå och 14 delstatsparlament etableras. Fler än 40 partier har ansökt om att få registreras till valet men det bojkottas av NLD, som genom att inte omregistrera sig formellt har upplösts.
