– Än så länge finns det inte några organisationer som arbetar direkt med mänskliga rättigheter i Burma, men redan idag kan vi sprida kunskap och utbilda människor om vad det innebär att ha rättigheter.
Det säger Shihab Uddin Ahamad som är chef för Action Aid i Burma. Organisationen etablerade sig i Burma redan före Orkanen Nargis (2008). Med stöd från Sida arbetar Action Aid idag med att utveckla en kärna av mänskliga rättighetsförsvarare. Med hjälp av dessa ”Fellows" (ledsagare) som själva ofta är unga, får folk i byarna stöd för hur de konkret kan förbättra sin situation. Det kan handla om allt från hur barnen ska lyckas bättre i skolan till hur man löser småkonflikter mellan personer från olika etniska grupper. Allt det här kan verka enkelt, men i ett samhälle där människor aldrig fritt kunnat uttrycka sina åsikter är varje litet steg början på något stort.
– Kunskapsnivån är väldigt låg och det här är ett sätt att göra människor medvetna om sina rättigheter och vad de själva kan göra i sin vardag, Det går helt enkelt inte att kräva sina rättigheter – eller kämpa för dem – om man inte ens vet att man har några, fortsätter Shihab Uddin Ahamad.
Burma är ett land med en enorm etnisk blandning och fortfarande pågår militära konflikter mellan regimen och olika etniska grupper på flera platser, bland annat i den mot Kina gränsande Kachin-provinsen där situationen är mycket osäker. Allt detta komplicerar ytterligare ett redan svårt arbete.
Shihab Uddin Ahamad, som själv är från Bangladesh och tidigare varit stipendiat vid Raoul Wallenberg Institutet i Lund, är trots problemen optimistisk över den demokratiska öppningen. Han har svårt att tro att den skulle kunna vändas tillbaka. Han menar också att Burma har en unik möjlighet att lära av andra länders misstag:
– Jämfört med mitt hemland Bangladesh så börjar Burma utvecklas i en period när kunskap och erfarenheter enkelt kan delas mellan människor över hela världen med hjälp av internet och mobilteknik. I Burma finns möjligheten att hoppa över många av de steg vi tagit – och undvika våra misstag!
En annan svensk organisation som länge verkat både i Burma och bland burmesiska exilgrupper är Diakonia. En av Diakonias samarbetspartners i landet är Myanmar Baptist Churches Union (MBCU) som under många år arbetat med lokalt utvecklingsarbete runt om i landet.
– Jag hatar Nargis – och jag älskar Nargis! Orkanen var fruktansvärd, men den fick oss också att börja arbeta tillsammans på ett helt nytt sätt. Sedan dess har arbetet fortsatt, konstaterar Tin Maung Kyaw som är chef för MBCU.
Det lokala arbetet som MBCU bedriver har hittills framför allt handlat om att hjälpa människor att öka sina försörjningsmöjligheter genom mikrokrediter till bättre odlingar, djuruppfödning och annat. Men stödet har ett dubbelt syfte, eftersom det också hjälper människor att utveckla sina egna organisationer. På så sätt byggs demokrati underifrån.
Tin Maung Kyaw ser också en positiv utveckling mot ökad demokrati i Burma. Regimens kontroll över organisationens arbete har minskat, men fortfarande måste till exempel alla utländska besökare till distrikten registreras. Ändå märks det tydligt att rädslan minskat. Idag vågar människor som stödjer Aung San Suu Kyi och hennes parti uttrycka det öppet. För bara några månader sedan hade det varit helt omöjligt.
Under åren av militärstyre har människorna utvecklat byar och samhällen med hjälp av egna resurser medan kontakten med myndigheter varit mycket begränsad. Nu finns kanske möjligheten till en förändring också här.
– Nästa steg är att folk vågar börja ställa krav på myndigheterna om förbättringar när det gäller vatten, skolor och annat. Men dit är det en lång väg kvar att gå, konstaterar, Tin Maung Kyaw.
