Från självständigheten 1964 till 1991 var Zambia en enpartistat under Kenneth Kaunda. Idag har landet flerpartissystem, men presidenten som också är regeringschef har vidsträckta befogenheter. Oppositionen är djupt splittrad. Landet har över sjuttio etniska grupper och saknar nationalspråk. De sju största språken och det gamla kolonialspråket engelska har officiell status. Nästan hälften av befolkningen lever längs järnvägslinjen från staden Livingstone i söder via huvudstaden Lusaka till det så kallade Kopparbältet i norr.
Mycket tack vare stigande världsmarknadspriser på koppar och stora utländska investeringar i gruvsektorn har det fattiga och skuldtyngda Zambia de senaste åren upplevt en positiv ekonomisk utveckling. Regeringen försöker ändå minska beroendet av koppar; det var låga kopparpriser tillsammans med misshushållning och korruption som ledde till ekonomisk kris i början av 2000-talet. Istället satsar man bland annat på turismen, som är uppbyggd kring landets orörda natur och djurliv, och på export av snittblommor. De flesta invånare lever dock ännu av jordbruk till husbehov, men landet är ofta drabbat av torka.
Många föräldralösa på grund av aids
En snabb urbanisering har skapat arbetslöshet, bostadsbrist och växande slum. Därtill är Zambia hårt drabbat av hiv/aids, vilket bland annat lett till en kraftigt minskad förväntad livslängd och ökad barnadödlighet. Dessutom har över en miljon barn har blivit föräldralösa på grund av sjukdomen, och i Lusaka finns tiotusentals gatubarn. Hiv- och aidsrelaterade sjukdomar slukar omkring hälften av sjukvårdskostnaderna.
Uppgifterna har tagits fram i samarbete med Utrikespolitiska Institutet
