Bosco Komakech, hans släktingar och grannar, är på väg tillbaka till sina gamla marker efter 10 till 20 år i flyktingbyar. De tvingades bort av “Herrens motståndsarmé” – LRA, som terroriserade befolkningen under många år. Gerillarörelsen motsatte sig president Musevenis styre och inledde i slutet av 1980-talet ett brutalt gerillakrig, som framförallt slog mot bondebefolkningen i norr.
Rörelsen försvagades när den förlorade det stöd den fått från den sudanesiska staten. LRA finns dock ännu kvar i norra Kongo och ett slutgiltigt fredsavtal har ännu inte undertecknats.
När striderna upphörde 2006 kunde ett återflyttnings- och återuppbyggnadsarbete börja. Sida har sedan 2007 finansierat en stor del av ett program för “ekonomisk återhämtning och utveckling”, som genomförs av organisationen International Rescue Committee.
Fälten odlas igen
– Nu bryter vi upp vara fält igen, berättar Bosco, en stark ung man med självförtroende i blicken.
Det är ett hårt jobb. I det här klimatet växer gamla åkrar snabbt igen och bönderna har bara hacka och machete som verktyg.
Bosco Komakech och övriga
bönder i byn samarbetar för
att bryta upp förvildade åkrar och
bygga upp sina nya liv.
– Förr hade nästan alla oxar, säger Bosco och får stort medhåll.
– Då hade vi getter och kor. Men vi förlorade allt, säger en annan man.
– Jord finns det gott om här. Problemet är att orka odla upp och bruka den, säger Bosco.
Sida hjälper till
Att börja med två tomma händer är svårt. Sida hjälper därför till i övergången mellan flyktinglägret och ett normalt liv som jordbrukare. Stödet går genom International Rescue Committee (IRC), som arbetat här sedan 1998.
– IRC har verkligen varit till stor nytta för oss, säger Alphonsio Monaka, som ar ordförande i den bondeförening som bildats i byn.
De har tillsammans brutit upp en del åkrar och arbetar tillsammans för att öka sin produktion.
– Vi har fått verktyg och utsäde från IRC. Och vi har fått utbildning om odlingsmetoder och nya grödor, fortsätter Alphonsio Monaka.
IRC satsar dessutom på att hjälpa bönderna att bli kommersiellt inriktade. När de väl kan odla för försäljning så kan de börja förbättra sin levnadsstandard. Därför utbildar IRCs rådgivare om lämpliga grödor och i hur bönderna gemensamt kan sälja sina grödor till bra priser.
Uppköpare lockas att köpa även dessa avlägset boende småbönders produktion.
Kvinnor sparar
På marken under ett träd i en liten by någon mil längre bort sitter en grupp kvinnor och några män. Gruppen kallar sig “De fattiga sover aldrig” – en anspelning på att om man är fattig så måste man slita for brödfödan.
Byn är en “övergångsby”. Här bor ett antal familjer sedan de flyttat ut ur det stora flyktinglägret, tillräckligt nära sina hemtrakter för att kunna börja röja och odla sina marker.
I byn finns två spar- och låneföreningar, som IRC hjälpt till att organisera och utbilda. Tre av fyra i de här grupperna är kvinnor.
– Vi ser värdet i det lilla, säger en kvinna. Männen gör inte det.
“Det lilla” är de sparpengar de har med sig till varje veckas möte. Var och en sparar mellan fyra och tjugo kronor i veckan.
Joyce Okelo är kassör i en av grupperna. Hon sitter vaksamt bakom plåtkistan där pengarna läggs.
Joyce Okelo är kass��r i
en av byns sparföreningar.
Med små medel kan vi
börja arbeta oss ur
fattigdomen säger hon.
– Genom att spara och låna kan vi bekämpa fattigdomen. Vi kan börja göra affärer eller kanske betala skolavgifter för våra barn, säger hon.
Joyce Okelo har tre barn i livet. Ett har dött, liksom hennes man. I 20 år bodde familjen i flyktinglägret. Framtiden blir inte lätt, men Joyce och de andra har inget att välja på. Det är hårt arbete som gäller.
Men ibland är det små saker som inleder en förändring. Som några hundra sparade kronor rätt investerade. Som bättre utsäde som ökar produktionen. Som samarbete för att sälja grödorna – bomull, sorghum, sesamfrön, majs. De grödor som åter börjat växa på länge övergivna åkrar.
