- I början var jag själv skeptisk, tänkte att det skulle bli för många möten, för mycket prat, säger Lee Dale, chef över Martin Dales Seedlings i Tzaneen - norra Sydafrika.
Med fyrtio anställda, och med bland annat 3 000 olika blommor i produktionen, är Dales familjeplantage ett av de mindre som är engagerade i arbetsmiljöprogrammet. För cirka tre år sedan fick ägaren frågan om han ville delta och det dröjde ett tag innan han tackade ja. Nu verkar hans företag, tillsammans med ett flertal andra parter, för bättre säkerhet för arbetarna.
Och det är ett stort gäng som samordnar sig kring frågorna. Från Sverige samarbetar fackförbundet Kommunal, som i sin tur har stöd av LO- TCO Biståndsnämnd. I Sydafrika engagerar sig fack- och arbetsgivarorganisationer liksom tjänstemän på det departement som ansvarar för arbetsfrågor.
Programmets projektledare Mopholosi Morokong menar att det är just samarbetet mellan olika parter som är nyckeln till framgång. Det tar dock tid. Mr Morokong driver på hårt. Han ord glöder i dialoger med arbetsgivare på plantage, jordbruk och fruktodlingar.
- Dale var svår att få ”ombord”, men snart insåg han att samarbetet även gav honom vinster, bland annat ökad förtroende, säger han och nickar till Lee Dale.
Plantageägaren bollar tillbaka:
- Jag träffar mina anställda en gång i månaden och diskuterar små eller stora ämnen. Sist talade vi bland annat om deras önskan om att få tillgång till en pensionsfond, säger Lee Dale.
Kärnan i programmet är de ambullerande skyddsombuden, som utses av arbetarna på farmen. Dessa personer åker, ungefär som svenska regionombud, till andra arbetsplatser för att kontrollera säkerheten. Med en checklista bockar de av om skyddsskor, masker vid besprutning, overaller och handskar används. Ombuden samtalar också med arbetarna för att fånga upp problem.
- Arbetare på jordbruk riskerar mycket, som att falla från hög höjd, få något i huvudet, bli skadade av någon maskin. Att samlas kring dessa frågor är bra, konstaterar Mopholosi Morokong.
Jordbruket sysselsätter cirka nio procent av arbetarna i Sydafrika. Gruppen blir ännu större när man även räknar in tillfälliga arbetare, ofta migranter, som anställs vid skörd. Vid sidan av gruvdrift och byggnadsjobb är jordbruket den farligaste industrin att jobba i, enligt de fackliga parterna.
- Det är klart att säkerhetsfrågorna blir ingången till andra problem, som migranternas villkor och de låga lönerna, säger Mopholosi Morokong. Och sådant kan vi fånga upp hos ombuden.
Ombudet Stayness Mahowa är ensam med två barn och bor med sin mor och far. Hon är gruppledare på Martin Dales Seedlings vilket ger henne dubbelt så hög lön som de andra - 3 000 kronor i månaden.
- Idag har vi arbetare en bättre relation med ägaren och vi kan tänka långsiktigt på säkerhetsfrågorna. Skydd mot kemikalier är ett viktigt ämne, säger hon stolt.
Men någon organiserad facklig verksamhet är inte aktuellt.
- Tillsammans vill de hellre träffas som liten grupp, utan att tillhöra ett fack, berättar Lee Dale och Stayness Mahowa kan inte annat än hålla med, än så länge.
Det långsiktiga målet för programmet med att få arbetare att organisera sig för bättre villkor är komplicerat. Satt i ett globalt perspektiv är det inte lätt, varken för arbetarna eller arbetsgivarna. Att vara medlem i ett fackförbund kostar en procent av inkomsten och då lönen är låg vägs varje öre.
Dorcas Maunatlala är en av Dales anställda sedan många år. Försiktigt, med en smal sticka, för hon ned rödbetsfrön i små lådor. Dorcas har en lön på 1 400 kronor i månaden och som ska räcka till henne och hennes tre barn.
- Många har arbeten vid sidan av, säljer tomater, odlar egna grödor, säger hon.
Arbetsgivare i programmet menar att de också slåss med sina villkor. Visst önskar de att de kunde öka lönerna, men i så fall skulle de inte kunna driva sina jordbruk. Och den globala fackliga organisationen IUF som organiserar lantarbetarna och FN:s organ för arbetsfrågor ILO , kämpar med lagstiftning.
- Jordbrukssektorn är en stor utmaning, säger Sue Longley från IUF´s sida. Vårt arbete siktar på bra handelsavtal och regler. Men att också rikta vårt engagemang till de små och medelstora jordbruken är viktigt för att stärka de mänskliga rättigheterna, säger hon.
Och Mopholosi Morokong ser små steg framåt. I programmet har 44 jordbruk och plantager utsett ombud. Strategier för preventivt arbete för säkerheten har skrivits, allt fler minimerar risken för skador och antalet som är medvetna om sina rättighete ökar.
- Att få flertalet att använda sig av skyddsskor och samlas kring en utbildning om arbetsförhållanden kan vara början till förbättringar på andra plan, betonar mr Morokong.
