Det var inte bara ett krigshärjat land som föddes vid de högtidliga ceremonierna i den lantliga huvudstaden Juba den 9 juli 2011. Det var ett land som aldrig sett någon materiell utveckling av det slag som nästan hela världen i övrigt upplevt. Ett land nästan utan vägar, med mycket få skolor och sjukhus, med olja som enda – och sannolikt konfliktfyllda – inkomstkälla och med en administration i hög grad uppbyggd kring de många krigsårens militära behov.
Sydsudan kommer att behöva ett långvarigt och troget stöd från omvärlden för att kunna utnyttja den potential landet faktiskt har. Här kan skapas stora jordbruk, här finns enorma vattenresurser i Vita Nilen, här skulle traditionellt boskapsskötande teoretiskt kunna utvecklas till en storskalig köttindustri. Men låg utbildningsnivå och stark etnisk splittring gör vägen framåt lång och knagglig.
Unik statsbildning
I ett Afrika fyllt av koloniala, onaturliga statsbildningar är Sydsudans födelse en mycket ovanlig händelse. Sedan avkoloniseringen började på 1950-talet har de afrikanska samarbetsorganisationerna nervöst hållit fast vid de koloniala gränserna av fruktan för att öppna en Pandoras ask av utbrytarstater.
Basketstjärnor
De nilotiska folken i Sydsudan är bland de längsta i världen. Män blir ofta uppemot två meter och kvinnor inte så värst mycket kortare – alltså som gjorda för att spela basketboll. Ett antal sydsudaneser har också gjort lycka som proffs i amerikanska basketligor. Visserligen förlorade det nyskapade landslaget sin första match, mot ett klubblag från Uganda några dagar efter självständigheten, men spelarna har gott hopp om att kvalificera sig till OS i London 2012.
