Tyskarna koloniserade området 1884 och tvingade in befolkningen i reservat. Efter uppror mot kolonisatörerna begick tyskarna vad som har kallats 1900-talets första folkmord på tiotusentals människor. Sydafrika tog över kontrollen 1919 och införde så småningom apartheidlagar.
Den svarta befrielserörelsen South West Africa People's Organization (SWAPO) bildades 1960 och inledde en väpnad kamp mot det sydafrikanska styret. Befrielsekampen, tillsammans med långvarigt och hårdnande tryck från FN, västmakterna och afrikanska stater, ledde 1990 till att Namibia blev självständigt.
Namibia styrs i dag av den forna befrielserörelsen SWAPO. Rika mineraltillgångar, främst diamanter och uran, samt storskalig boskapsskötsel bäddar för en ganska god ekonomi. Men få länder har så ojämn inkomstfördelning som Namibia. Majoriteten av invånarna är fattiga och lever av jordbruk för självhushåll. Namibia består till stor del av öken och är glest befolkat. Bristen på vatten är ett stort hinder för utveckling.
Namibia strävar efter att diversifiera ekonomin industrin och minska Sydafrikas dominans i handeln. En hoppfull utveckling är den växande turistnäringen och ökenlandskapet och djurparker med storvilt lockar många besökare. Den kan både ge ökade intäkter och minska den mycket höga arbetslösheten - runt hälften av befolkningen beräknas stå utan arbete.
Stora satsningar har gjorts på utbildning och hälsovård för att jämna ut de skeva levnadsvillkoren, och de svartas del i den formella ekonomin har ökat. Utvecklingen går trögt, men Namibia har mindre korruption än regionen i stort. Nästan alla barn i Namibia går i skolan och andelen läs- och skrivkunniga är hög.
Arvet efter apartheid är fortfarande tydligt. Nu står Namibia inför utmaningen att på ett stabilt sätt förändra samhällsekonomin så att även tidigare missgynnade grupper involveras och erbjuds arbete, hälsovård och social välfärd. De två viktigaste reformprocesserna för att lyckas med omvandlingen är:
• Överförande av land från vita jordägare till svarta
• Black Economic Empowerment (BEE) som syftar till att ge den svarta befolkningen mer inflytande och avkastning från näringslivet som domineras av den vita minoriteten (sex procent av befolkningen)
I ”Vision 2030” definieras Namibias långsiktiga utvecklingsvision; en framgångsrik och industrialiserad nation utvecklad av dess människor i fred, harmoni och politisk stabilitet.
Ekonomiskt är Namibia beroende av ett fåtal näringsgrenar främst gruvindustri, fiske och boskapsskötsel.
Namibia har drabbats mycket hårt av hiv/aids. Var femte namibier i åldern 15-49 år var hivsmittad när läget var som värst 2002. Siffran har därefter fallit till runt 13 procent 2011. På grund av aidskrisen finns många föräldralösa barn i landet. Ytterligare konsekvenser av epidemin är en brist på utbildad arbetskraft både inom den offentliga och privata sektorn.
Sveriges bilaterala samarbete med Namibia avslutas enligt regeringens beslut i december 2013. Den dominerande biståndsformen har varit aktörssamverkan, som bygger på samfinansierade partnerskap inom bland annat handel och investeringar, institutionellt samarbete och det civila samhället. Syftet är att skapa relationer mellan Namibia och Sverige som kan leva vidare utan biståndsmedel.
Sveriges fokusområden för utvecklingssamarbetet med Namibia är:
• fattigdomsinriktad ekonomisk utveckling
• miljö och klimat
• demokrati och mänskliga rättigheter
