1990 lämnade ockupationsmakten Sydafrika Namibia och landet blev självständigt. Men arvet efter apartheid är fortfarande tydligt. Nu står Namibia inför utmaningen att på ett stabilt sätt förändra samhällsekonomin så att även tidigare missgynnade grupper involveras och erbjuds arbete, hälsovård och social välfärd.
De två viktigaste reformprocesserna för att lyckas med omvandlingen är:
- överförande av land från vita jordägare till svarta
- Black Economic Empowerment (BEE) som syftar till att ge den svarta befolkningen mer inflytande och avkastning från näringslivet som domineras av den vita minoriteten (6 procent av befolkningen)
I ”Vision 2030” definieras Namibias långsiktiga utvecklingsvision; en framgångsrik och industrialiserad nation utvecklad av dess människor i fred, harmoni och politisk stabilitet.
På väg mot millenniemålen
Namibia är det torraste landet i Afrika söder om Sahara och bristen på vatten är ett stort hinder för utveckling. Ekonomiskt är Namibia beroende av ett fåtal näringsgrenar främst gruvindustri, fiske och boskapsskötsel. Namibia strävar efter att diversifiera ekonomin industrin och minska Sydafrikas dominans i handeln. En hoppfull utveckling är den växande turistnäringen. Den kan både ge ökade intäkter och minska den mycket höga arbetslösheten.
De senaste åren har landet haft ekonomisk tillväxt och enligt FN:s utvecklingsprogram UNDP kommer Namibia att vara ett av de få afrikanska länder som klarar millenniemålen. En viktig bidragande orsak är att Namibia satsar mycket på utbildning. Nästan alla barn i Namibia går i skolan och andelen läs- och skrivkunniga är hög.
Hårt drabbat av hiv och aids
Men trots den ekonomiska utvecklingen försämras den sociala utvecklingen i Namibia. Försämringen beror på en minskad medellivslängd med nästan tjugo år, vilken i sin tur beror på hiv och aids-situationen i landet. Cirka 15 procent av befolkningen är hiv-smittad, kvinnor är mer drabbade än män. Ytterligare konsekvenser av epidemin är en brist på utbildad arbetskraft både inom den offentliga och privata sektorn och en ökning av antalet föräldralösa barn, idag omkring 100 000.
Sida bidrar till ett omfattande program för att förhindra att sjukdomen sprids bland ungdomar. Programmet sköts av FN:s barnfond Unicef och FN:s befolkningsfond (UNFPA) och omfattar utbildning, hälsocentra för ungdomar och sociokulturell forskning.
Sveriges fokusområden för utvecklingssamarbetet med Namibia har under de senaste åren varit:
- minskad fattigdom
- miljö och klimat
- demokrati, jämställdhet och mänskliga rättigheter
Arbetet övergår alltmer till aktörssamverkan och en ny strategi för selektivt samarbete är under framtagande.
Läs mer om Sidas arbete i Namibia
Ung demokrati under utveckling
Namibia koloniserades av Tyskland i slutet av 1800-talet. Efter första världskriget fick Sydafrika på uppdrag av Nationernas Förbund ansvar för förvaltningen av Namibia. Men Sydafrika kom i praktiken att inkorporera landet som sin femte provins. Apartheid infördes i slutet av 1940-talet.
Den svarta befrielserörelsen South West Africa People's Organization (SWAPO) bildades 1960 och inledde en väpnad kamp mot det sydafrikanska styret. Befrielsekampen, tillsammans med långvarigt och hårdnande tryck från FN, västmakterna och afrikanska stater, ledde 1990 till att Namibia blev självständigt. SWAPO:s ledare Sam Nujoma valdes till president, ett ämbete han innehade till 2005 då Hifikepunye Pohamba, också SWAPO, tog över.
Nya samarbetsformer
Sverige stödde under många år den namibiska befrielserörelsen. När landet blev självständigt 1990 omvandlades stödet till bilateralt utvecklingssamarbete. Redan då kom man överens om att biståndet skulle fasas ut då Namibia är ett medelinkomstland.
Sverige fortsätter dock att stödja Namibia genom aktörssamverkan . Relationerna ska bygga på ömsesidigt intresse och ska på längre sikt leda till att relationerna blir självbärande. Syftet är att aktörssamverkansinsatser ska utformas så att de bidrar till att relationer skapas som på sikt kan leva vidare utan finansiellt stöd från utvecklingssamarbetet.
