Det brutala inbördeskriget 1977–1992 gjorde Moçambique till världens fattigaste land. Sedan följde snabba ekonomiska framsteg, som väckte omvärldens uppmärksamhet och gjorde vänsterns tidigare skötebarn Moçambique till en marknadsliberal favorit. Den forna marxist-leninistiska befrielserörelsen Frelimo blev ett statsbärande parti med starka band till näringslivet.
Men landsbygdens folk har inte sett mycket av ekonomins tillväxt. Fyra av fem invånare lever av familjejordbruk, trots att Moçambique har relativt betydande industri, handel och service. Guld är en viktig exportprodukt liksom virke. Men stora skogsområden skövlas på grund av korruption, som är ett allmänt problem och når högt i samhällstoppen.
Många kvinnor i politiken
2004 fick Moçambique sin första kvinnliga premiärminister. Kvinnorna är ganska väl representerade i politiken men förtryckta ute i samhället. De har också drabbats hårt av landets svåra hiv-epidemi.
När Moçambique blev självständigt från Portugal 1975 behölls portugisiska som officiellt språk för att inte någon folkgrupp skulle favoriseras. Det finns ett tjugotal lokala språk, och mindre än en tredjedel av befolkningen kan portugisiska.
Uppgifterna har tagits fram i samarbete med Utrikespolitiska Institutet
