När Moçambique blev självständigt från Portugal 1975 behölls portugisiska som officiellt språk för att inte någon folkgrupp skulle favoriseras. Etniska motsättningar har inte heller varit någon huvudorsak till inrikespolitiska konflikter. Inte ens en tredjedel av befolkningen behärskar dock portugisiska utan talar i stället något av tjugotalet lokala språk.
Det brutala inbördeskriget 1977–1992 gjorde Moçambique till världens fattigaste land. Sedan följde snabba ekonomiska framsteg, som väckte omvärldens uppmärksamhet och gjorde vänsterns tidigare skötebarn Moçambique till en marknadsliberal favorit. Den forna marxist-leninistiska befrielserörelsen Frelimo blev ett statsbärande parti med starka band till näringslivet.
Landsbygdens folk har emellertid inte sett mycket av den ekonomiska tillväxten. Fyra av fem invånare lever av familjejordbruk, trots att Moçambique har relativt betydande industri, handel och service. Guld är en viktig exportprodukt liksom virke. Men stora skogsområden skövlas på grund av korruption, som är ett allmänt problem och når högt i samhällstoppen.
Många kvinnor i politiken
Kvinnorna är ganska väl representerade i politiken, främst till följd av kvotering på vallistorna. Efter valet 2009 fanns det närmare 40 procent kvinnor i parlamentet. 2004 fick landet sin första kvinnliga premiärminister. Men ute i samhället är kvinnorna ofta förtryckta. De har också drabbats hårt av landets svåra hiv/aids-epidemi. Prostitutionen är utbredd, trots att den är olaglig och kvinnohandel, främst med Sydafrika, förekommer.
Uppgifterna har tagits fram i samarbete med Utrikespolitiska Institutet
