Stephen Musumbi är entusiastisk då han leder oss längs vägen ner till floden. En kort promenad tar oss fram till den blygsamma början av detta vattenprojekt – ett rör som sticker ut i floden Athi. Röret leder så småningom fram till ett desto mer imponerande pumphus och en stor filtreringstank. Tidigare har kvinnorna tvingats gå kilometervis ner hit till floden för att hämta vatten. Nu kommer vattnet till dem.
– Att bygga den här tanken innebar mycket jobb för vår grupp som mest består av lite äldre kvinnor och män. Men vi klarade det, berättar Stephen Musumbi.
Kilometerlånga diken
Stephen Musumbi är ordförande i den sammanslutning som bildades för att genomföra projektet. Flera hundra personer är medlemmar men det var bara ett 90-tal som verkligen ställde upp. De grävde kilometerlånga diken för rören till pumphuset och sedan upp till byn. Väl där har de också byggt en vattentank och en vattenpost med kran.
Föreningen har också ett kontrakt med en enskild organisation för att få råd och stöd. Organisationen är inte bara kunnig i vattenfrågor utan har dessutom utbildat byborna i hur de demokratiskt ska sköta sin förening, liksom om jämställdhetsfrågor, hiv/aids och miljö.
Uppe vid vattenposten berättar en grupp kvinnor att livet är betydligt bättre när de kan fylla sina dunkar med rent vatten från en kran.
– Vi blir inte lika trötta som när vi gick ända ner till floden. Tiden som vi sparar kan vi lägga på att rensa ogräs på åkrarna, sköta gården, laga mat, berättar Monica Mutinda
– Vi har också färre magsjukdomar nu, säger en annan kvinna.
Kvinnorna är alla delägare i vattensystemet, vilket betyder att de ansvarar för att allt fungerar. Fyra personer från byn har anställts för att sköta dieselpumpen och vattenposten. Alla som tar vatten betalar, men pengarna räcker inte riktigt till för alla kostnader. Föreningen vill därför utvidga projektet genom att lägga rör och installera kranar i ett par byar till. Med fler användare kan inkomsterna bära kostnaderna.
Användarna organiserar sig
Det här vattenprojektet är ett av många som Sverige finansierar genom bidrag till Water Services Trust Fund (WSTF). Vattenbrukarna organiserar sig, planerar och genomför projekten och ansvarar sedan för driften. Det här upplägget gör att kostnaderna blir lägre och bybornas ansvar för att sköta anläggningarna blir större än om vattenmyndigheten skulle ha genomfört det.
I närheten av Ngulini har en annan grupp genomfört Kibau water & sanitation project. Just häromkring bor 4000 människor och under torrtiden har de tidigare gått 5–10 km till Athifloden för att hämta vatten. Här låg sedan kolonialtiden också en damm, som till slut bara var en vattenpöl där boskapen i bästa fall kunde dricka.
Under lång tid brydde sig ingen om dammen. Det var först när byborna fått rådgivning och möjligheten att finansiera ett mindre projekt, som de tog tag i problemet. De rensade dammen från buskar och träd, satte upp stängsel och hjälpte till när en grävmaskin byggde upp dammväggen. Sedan byggde de en filtreringsanläggning och en grund brunn nedanför dammen. De har också byggt ett tiotal toaletter i området.
Nu strömmar folk till dammen eftersom det är den enda med vatten i ett område med 60 000 invånare.
– Vi hade tur. Just när vi var färdiga kom ett stort regn och fyllde dammen. Sedan dess har det inte regnat. Det är nästan ett år sedan, berättar Dennis Mua, som är medlem i den lokala föreningen.
– Vår dröm nu är att täcka kullarena här omkring med vegetation. Vi måste ta hand om tillrinningsområdet om vi ska ha vatten i framtiden.
