Abdallah Muhammed, 60, arbetar som ekonomiansvarig på Kibera Primary School – den äldsta skolan i området med över 2 000 elever mellan fyra och 16 år. Kibera är ett av de största slumområdena i Afrika och ingen vet exakt hur många människor som bor där. En del säger att det rör sig om ett par hundra tusen, andra hävdar att befolkningen passerat miljonstrecket.

Abdallah berättar hur stolta hans föräldrar – som varken kunde läsa eller skriva – var när han började skolan men medger att engagemanget från dagens föräldrar ibland brister:

– Min mamma och pappa trodde verkligen på utbildning medan många av dagens föräldrar fått erfara att de – trots att de gått i skolan – vare sig har jobb eller tillräckligt med pengar.

Bristande engagemang är dock inget man kan beskylla Abdallah för. Han tar vänligt men bestämt itu med pojkarnas smågnabb, fångar upp elever som borde vara i sina klassrum och verkar kunna namnet på de flesta av barnen. De yngre eleverna kommer hela tiden fram för att hälsa och det märks att barnen trivs i hans sällskap.

– Problemet är att skolan saknar vatten. Vi har inte haft vatten på åtta år och eleverna måste själva ta med både skålar att äta ur och vatten att dricka. Trots det används mycket av vår budget till att köpa vatten. Tänk att varje dag laga mat till över 2 000 barn utan tillgång till vatten, säger Abdallah.

En lokal organisation rapporterade vattenbristen till HUDUMA (service på swahili) – ett pilotprojekt som startats av FN:s millenniemålskampanj i samarbete med UNDP och lokala organisationer. Tanken är att man genom ett enkelt SMS ska kunna rapportera bristande samhällsservice och sedan få hjälp att ta frågan vidare till ansvariga politiker och myndigheter.

När representanter för HUDUMA kom till skolan såg de att det inte bara var vatten som saknades. Besöket ledde till ännu en rapport – denna gång var det Abdallah som rapporterade om de ofärdiga toalettbyggnaderna.

– Hjälporganisationerna pratar bara med de lokala politikerna – inte med oss som jobbar på skolan. På senare år har det tecknats kontrakt om att bygga både spoltoaletter och duschar men när hantverkarna förstått att skolan saknar vatten har de gett sig av, berättar Abdallah och pekar på tre halvfärdiga toalettbyggnader.

Organisationerna som finansierat projekten hade inte brytt sig om att följa upp och det var inte förrän Abdallah såg till att problemet synliggjordes som det började hända saker. Nu har skolan haft kontakt med både myndigheter och hjälporganisationer och fått förnyade löften om att byggena ska slutföras. Abdallah är försiktigt positiv:

– Vi vill bara att barnen ska få det så bra som möjligt och att de pengar som avsätts till skolan ska användas på rätt sätt. Kanske kan det här också leda till att skolans personal blir involverad tidigare – det är ju vi som bäst vet vad som behövs här!