– När jag var liten, när den stora regnperioden kommit i april månad, då skickade familjen ut en spanare som letade efter ny grön betesmark dit vi kunde flytta med våra kor. Vi begav oss dit, reste våra hyddor och bodde där under en, eller ett par månader. Sen var det dags att leta efter nytt bete.
Abdullahi Aress arbetar på Sida i Stockholm.
Abdullahi Aress föddes i de östra delarna av Etiopien, på gränsen mot Somalia. Hans syskon föddes på andra sidan gränsen, inne i Kenya. En gräns som inte existerade för de kringvandrade boskapsskötarna i båda länderna. De var ju nomader. Precis som majoriteten av alla somalier i de torra västra och norra delarna av Somalia.
Korna är nomadfamiljernas viktiga försörjningskälla och kapital. Kalvarna säljs av för att köpa förnödenheter och betala för barnens skolgång. Att hitta vatten till djuren är en utmaning som ofta skapar konflikter. Under regnperioderna kan man samla upp vatten i små dammar, men när de torkat ut är brunnarna utanför städer och byar enda alternativen. Brunnarna ägs av en stam eller familj i byn. De tar betalt av nomaderna och gör upp ett tidsschema för alla användare. Abdullahi Aress berättar om en av brunnarna han besökte varje skollov, när han hjälpte familjen med korna.
– Jag hade fått en tid att komma med mina 100 kor klockan sju på morgonen för att vattna dem under två timmar. Det var ett väldigt tungt arbete; fyra personer fick turas om att dra upp vatten två och två, för att fylla vattenkaren åt korna. Andra personer var tvungna att hålla korna i en fålla och leda ut dem som skulle dricka härnäst och ta bort dem som redan druckit.
Han såg ofta slagsmål vid brunnarna, folk som var blodiga efter att ha fått stenar eller käppar slagna i huvudet. Varje år dör folk av slagsmålen tillägger han.
– Det är en stressande miljö runt brunnen och det tar lång tid att vattna alla djur. En del personer tar kanske mer vatten än de har rätt till, eller så säger att de har 100 djur men vattnar 200. Så ibland kanske den som har tid klockan sju på morgonen först får komma till klockan fyra på eftermiddagen. Och då kanske brunnen har sinat.
Torka och vattenbrist är en del av vardagen för människorna i Somalia. Men de senaste två åren har varit extrema och inte en droppe regn har fallit, säger Abdullahi Aress. Det har gjort att djuren inte längre kan hitta någon mat och miljontals människor har drabbats av svält.
– Man kan alltid köpa vatten när torkan slår till, om man har pengar. Men djuren, var kan man köpa betesmark åt dem? Min farbror hade 200 kor i början av förra året. Idag har han tio kvar. Han kan berätta om tidigare svåra år på 70- och 80-talet. Då kunde man flytta långt med djuren, mot Kenyas gräns för att hitta mat och vatten. Idag är det mer trängsel, befolkningen har ökat och det är en hårdare kamp om resurserna. Dessutom gör de många konflikterna i landet det svårt att förflytta sig och banditer rånar människor på allt de äger.
De döda boskapen påverkar även barnens chans till utbildning, då familjerna inte kan betala barnens skolavgifter. Nomadlivet i sig gör att många barn inte går i skola. Abdullahi Aress var lyckligt lottad men fick gå på internatskola från åtta års ålder. Under det månadslånga skollovet gick fem dagar åt till att vandra hem, och fem dagar för att vandra tillbaka till skolan.
– Som liten brukade jag säga att ”jag hoppas era djur dör så att ni kan bli bofasta och barnen får gå i skolan, så att valet inte står mellan utbildning och nomadlivet”. Men frågan är vart nomadsamhällena ska ta vägen när de inte längre har någon boskap. Hur ska de försörja sig, utan möjlighet att köpa nya djur? Den frågan står kvar, även när den akuta svältkrisen är över.
Abdullahi Aress är nationalekonom och arbetar som ämnesföreträdare för mål- och resultatstyrning på Sida.
