Det cirka tretton år långa inbördeskriget gjorde det redan fattiga Burundi ännu fattigare. Den grundläggande konflikten handlade ursprungligen om maktfördelningen mellan befolkningsgrupperna hutu och tutsi. Detta regleras sedan år 2000 i ett fredsavtal, men spänningar finns även inom grupperna. Nio av tio burundier är självhushållande bönder och landet har hög befolkningstäthet. Det sliter hårt på marken vilket tillsammans med klimatförändringar och ineffektiva jordbruksmetoder gör det svårt för människor att leva av sitt jordbruk. Fortfarande lever många burundier som flyktingar, både i grannländer och i sitt eget land. Sju av tio människor i Burundi lever i fattigdom. Insatserna från omvärlden har hittills mest handlat om humanitärt bistånd.
Sveriges utvecklingssamarbete med Burundi 2009-2012 inriktas på att stödja en fredlig och demokratisk samhällsutveckling som gynnar fattiga människor. Sedan 2006 stödjer Sida ett program för demokratisk utveckling i samarbete med brittiska DFID. Mål för demokratiprogrammet är att öka möjligheterna till ansvarsutkrävande av staten samt att stärka rättssäkerheten, med särskild hänsyn till kvinnor och barn. Sida ger också stöd inom området fred och säkerhet för att återanpassa funktionshindrade före detta stridande till samhället.
År 2010 hölls president- och parlamentsval i Burundi. Valen bojkottades av oppositionen med hänvisning till misstankar om oegentligheter. Internationella observatörer bedömde dock att valen genomförts på ett korrekt sätt. Sittande presidenten Pierre Nkurunziza omvaldes för en ny femårsperiod. Frånvaron av oppositionspartier i parlamentet försvårar ansvarsutkrävande och politisk dialog. Våld, trakasserier och politiskt motiverade mord är vanligt förekommande, journalister har arresterats och mördats, korruptionen är utbredd. Bristen på ett fungerande samhällsystem försvårar hjälpen till Burundi.
Svenska regeringen beslutade i december 2010 att utvecklingssamarbetet med Burundi ska fasas ut i samband med att nuvarande strategiperiod tar slut år 2012. Det huvudsakliga skälet är en strävan mot koncentration av svenskt bistånd till färre länder.
