Så inledde moderator, tillika Sidas rådgivare för mänsklig säkerhet, Pernilla Trägårdh, en diskussion på Säkerhetspolitiskt sommartorg i Almedalen. Myndigheten för Samhällskydd och Beredskap, MSB, Sida och Röda Korset anordnade seminariet tillsammans.
Röda korsets sjuksköterska Lena Fridman startade med att vittna om den totala förödelse som mötte biståndsarbetarna den första tiden efter jordbävningen. Det som var mest slående med Haiti var det stora antal organisationer som ville hjälpa till på plats men även skicka olika typer av saker, materiel som inte alltid var det som behövdes mest.
Vad hade du velat se annorlunda?, undrade Pernilla Trägrådh. Kommunikation, information och samordning, sa Lena Fridman utan tvekan, samtidigt som hon medgav att det är svårt när det är så många organisationer på plats. Hennes egen viktigaste insats var att gå in i de spontant uppbyggda lägren och bedriva mobil daglig hälsovård.
På frågan om vad som blivit bättre de senaste åren menade Lena Fridman att det idag finns mer grundservice för biståndsarbetarna . Alla behöver inte göra allt utan exempelvis logistik kring mat och husrum ordnas mer centralt.
- Vi måste komma ihåg att Haiti var ett land som bokstavligen slogs i ruiner. Hade en infrastruktur redan innan som inte fungerade. Gator och vägar var redan innan drabbat av andra naturkatastrofer. En bristande katastrofberedskap, sa Anneli Bergholm Söder, MSB.
Men mycket har också fungerat. Många miljoner har fått mat och tak över huvudet.
Samordningen är den stora utmaningen, menade Anneli Bergholm Söder. Hon hävdade att det är ett stort problem att alla organisationer behöver synas och visa vad de gör i en så stor katastrof för att skaffa sig legitimitet. Då sätts inte alltid nyttan i första hand, menade Bergholm Söder.
Ewa Werner Dahlin, Haitisamordnare på Sida, höll med och tyckte samtidigt att Sida kunnat använda många av de lärdomar man dragit vid andra insatser, kanske mest från den omfattande tsunamikatastrofen i december 2004.
- Redan från början måste man tänka in hur återuppbyggnaden ska se ut, sa hon.
- Det man såg tidigt var att kvinnor och barn var ännu mer utsatta än innan jordbävningen, våldet som ökade. Detta valde också den svenska regeringen att föra fram i den internationella dialogen, fortsatte Ewa Werner Dahlin.
Hon valde att lyfta fram något som fungerade bra: att Sverige var med i den heltäckande behovsanalys som gjordes gemensamt internationellt en vecka efter jordbävningen. Vilket nu är ett viktigt instrument både för fortsatt humanitärt stöd men även för återuppbyggnaden.
Hur hade man kunnat göra i Haiti för att kunna minska risker vid katastrofer?, frågade Pernilla Trägårdh.
- Det förebyggande arbetet är oerhört viktigt. Haiti har inget system alls att ta hand om katastrofer. För framtiden måste vi stödja byggnormer, varningssystem och hållbar infrastruktur nu när man bygger upp samhället igen, sa Anneli Bergholm Söder.
Ewa Werner Dahlin la till att i Centralamerika och Karibien, där många länder är utsatta för naturkatastrofer, försöker man att arbeta mer med regional katastrofberedskap vilket även är nödvändigt för Haiti.
Nu startar orkansäsongen och fortfarande saknar 1,7 miljoner människor tak över huvudet. Det är en 50-procentig risk att landet drabbas rejält igen.
Välj en viktig utmaning för liknande situationer i framtiden, uppmanade moderatorn.
- Arbeta med det förebyggande arbetet, sa Anneli Bergholm Söder.
- Att givare håller sig till överenskomna regler för samordning, sa Ewa Werner Dahlin.
